onsdag 15 september 2010

Demokratins & Välfärdens sönderfall - del 1

Tidskriften DSM (Debatt • Sanningssökande • Mediakritik) utkom med sitt
första nummer våren 1945 med en portalartikel av Bertil Ohlin. Då
uttyddes DSM Den Svenska Marknaden.

Sedan 1969 är Jan Gillberg tidskriftens utgivare. I unga år var JG tal- och motionsskrivare, då Jarl Hjalmarson var dåvarande Högerpartiets ledare. När Yngve Holmberg blev partiledare gjorde sig JG "partilös", vilket han sedan förblivit.

JG har bl a varit sekreterare i Riksdagens Bankoutskott och VD i Sveriges Marknadsförbund.

I ledarartikeln - "Demokratins & Välfärdens SÖNDERFALL" - i det nummer DSM utkommit med inför riksdagsvalet 2010 ger JG sin syn på vad vi har att vänta framöver.

Titta gärna in på DSM:s hemsida: Via hemsidan är det möjligt att bli prenumerant men också att beställa lösnummer (även tidigare utgåvor).
Senaste nummer av DSM: Nr 4/2010

Lösnummer kan köpas på Hedengrens Bokhandel i Stockholm + i landets PRESS STOP-butiker.

* Samlingsregering
- Motiveringar till de gjorda valen
* Fred Goldberg: Beror bränderna Ryssland på mänsklig klimatpåverkan?
* Karl Gustafson: Motståndet mot NYTÄNKANDE

* Jan Guillou skrymtare med stulna fjädrar
- Informationsagent i Världskommunismens tjänst
*"Palmemordet" Vad skall man tro?
* Hans Liljeson: Palmemordets Hemliga Scenario
* Jan Gillberg: "Kafka didn't have a lot of fun either"


Demokratins och Välfärdens sönderfall - Jan Gillberg

När detta skrivs har 2010 års riksdagsval gått in på sista varvet.

De två blocken tävlar med att bjuda över varandra i en budgivning som saknar dess like. Nu handlar det inte om hur tillgängligt budgetutrymme skall fördelas för att få optimal ”röstinhämtningseffekt”. Nu handlar det om fördelningen av den tillväxt som kan förväntas, därest den svenska ekonomin under den kommande mandatperioden kommer att utveckla sig lika positivt som den i nuet aktuella tillväxten indikerar.

Samtidigt bortses från att stormmolnen som bäst hopar sig över Europas ekonomi. Ett fullt möjligt - många bedömare menar sannolikt - scenario är att Grekland till slut - efter ett antal för EU-länderna kostsamma räddningsaktioner - går i statsbankrutt. Den logiska konsekvensen blir då att Grekland överger euron och inför en egen nationell valuta.

Risken är stor att i första hand Irland men möjligen också Spanien - delvis som en kedjeeffekt av det grekiska fallissemanget - tvingas att förklara sig bankrutt.

Effekterna för det europeiska kring euron uppbyggda banksystemet kommer att bli oöverskådliga med ett ras i den ekonomiska tillväxten med vådliga konsekvenser för den i stora flertalet euroländer redan höga arbetslösheten och då särskilt bland invandrare och den ”egna ungdomen”. Den sociala oron kommer att EU-land efter EU-land gripa omkring sig med tilltagande inre - även blodiga - stridigheter. Det vi ser i Grekland idag kommer att utvecklas till en social brand runtom i Europa.

För Sverige - som står utanför euro¬samarbetet - kommer den initiala effekten begränsa sig till ett ras i den exportbaserade tillväxten. Av Sveriges export går 75 pro¬cent till euroländerna. Givet detta kommer - precis som ute i Europa - arbetslösheten att stiga från en redan hög nivå. De svenska trygghetssystemen kan visserligen förväntas dämpa tendenser till social oro men liksom i Europa kommer en arbetslöshet på nivåer kring 20 procent och däröver bland de unga - i förstone invandrarung¬dom men också bland de svenskfödda - ge upphov till olika former av aggressiv oro med en ytterligare tilltagande brottslighet.

För Sveriges vidkommande tillkommer en brist på bostäder som i inget annat europeiskt land som följd av en sedan många decennier (snart sagt oavsett blå eller röd regering) amatörmässig bostadspolitik (1). En brist som framförallt drabbar de unga - dessa unga som sinsemellan slåss om de i en ny kris allt färre jobben. Till detta skall läggas att den demografiska utvecklingen - känd sedan länge - med allt fler gamla som lever allt längre snart nog hotar att knäcka våra redan krackelerande trygghetssystem.

Rena skojeriet
Med ett scenario som detta - väl i linje med de resonemang som förs av nationalekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman - kommer våra politikers dessa dagar tävlande om att erbjuda den ena miljarden efter den andra till olika väljargrupper finansierat” genom inteckningar i en minst sagt spekulativ framtida tillväxt att framstå som rena skojeriet (2). Lägg till detta hur dessa hasarderande politiker lyckas framställa dessa ”erbjudanden” som om de själva stod för fiolerna - framtagna ur den egna plånboken något som de lyckats göra möjligt genom deras eminenta skicklighet i det politiska hantverket.

Det fanns en tid då det fanns politiker - jag minns Jarl Hjalmarson, Gunnar Svärd, Oscar Östman och en del andra - som ständigt påminde om att statens pengar är folkets pengar och att politikernas hanterande av dessa pengar är ett förtroendeuppdrag å folkets vägnar - ett uppdrag som kunde ta sig uttryck i att bygga för framtiden och skapa tillräckligt utrymme för företagandet för att möjliggöra långsiktig ekonomisk tillväxt.

Visst fanns det då som nu politiker, som lockade till sig röster med allehanda för olika väljargrupper tilltalande erbjudanden - ofta paketerade som ”reformer”. Men nu tvingas vi uppleva en köpslagan om folkets röster, som omfattar alla partier och alla politiker. Dessutom som illusionskonster med ianspråkstagande av en ”hypotiserad” tillväxt, som dessutom i själva verket i ett något längre perspektiv är högst osannolik.

Och den som anför denna köpslagan är moderaternas ledare Fredrik Reinfeldt tillsammans med sin habile finansminister Anders Borg. Förvisso att de har kvalificerat sig för att kalla sig ”de nya moderaterna”. Men varför inte ta steget fullt ut och kalla sig ”de nya socialdemokraterna”?

Denna utslätning av svensk politik till att gälla endast marginellt skiljaktiga så kallade ”välfärdspaket” med vilka ”blocken” konkurrerar om den hett åtråvärda regeringsmakten samtidigt som andra för ett fungerande samhälle centrala frågor överhuvudtaget inte diskuteras, innebär inte bara ett intecknande av framtida resurser ägnat att få långtgående återverkningar på framtida generationers välfärd. Denna ensidiga och kortsiktiga fokusering på att vinna röster i en tävlan, där den blåa respektive rödgröna sidan använder sig av faktiska och framtidstänkta budgetmiljarder som spelbrickor lika lättfärdigt som om de satt och spelade Monopol, är ovärdigt en demokrati, något som snart nog kan komma att hämma sig.

Demokratin korrumperas
Att det verkligen handlar om att genom ”miljardsatsningar” till förmån för än den ena, än den andra väljargruppen vinna regeringsmakten och detta till varje pris (ett pris som svenska folket i sista hand får betala) kommer till övertydligt uttryck genom att stora och för vårt land långsiktigt viktiga frågor överhuvudtaget inte fått något utrymme i valdebatten. Hela utrymmet har upptagits av en för demokratin korrumperande budgivning - inte för att som det sägs öka välfärden (den blir vad den blir beroende på den ekonomiska tillväxten) utan för att åt ettdera laget samla tillräckligt många röster för att ”vinna valet”. Och då ett av två som företräder en politik som är till förvirring lika.

En jobspost som bekymrar de båda lagen är, att det dykt upp en tredje kraft - Sverigedemokraterna. Den för de eta¬blerade partierna helt överordnade frågan är, hur dessa skall förhålla sig till denna tredje kraft. Skall den stängas ut från deltagande i den offentliga debatten (den linje de etablerade partierna samsades om så länge medierna slöt upp bakom denna linje oaktat att den är svår att förena med grundlagens stadganden om yttrande- och åsiktsfrihet)? Och om denna tredje kraft blir representerad i Riksdagen, skall den frysas ut och betraktas som icke-existerande? Hur stor behöver denna kraft bli för att räknas?

Risken är stor att det förhållningssätt de etablerade partierna intagit av många med¬borgare uppfattas som ett förhållningssätt, som inte så mycket vilar på ideologisk eller på annat sätt respektabel grund utan först och främst är ett förhållningssätt som bedömts att bäst tjäna ”egennyttan” – att befästa vad som mer och mer kommit att likna om inte ett maktmonpol så dock en maktkartell.

(1) I boken ”Vår paradoxala bostadspolitik” som utkom 1973 presenterar Sven Rydenfelt en sammanfattande och närmast tillintetgörande genomgång av svensk bostadspolitik. Den boken hade behövt en efterföljare som utgångspunkt för en hela det etablerade bostadspolitiska synsättet omvälvande debatt.

(2) Även en och annan ledarskribent tycks tycka att det dragit iväg åt det löjeväckande. Här ett par ledarrubriker i tidningen Expressen: ”Dyrt valgodis.” ”Alla får påsar”.


dn ex svd svd svd dn d svd svt svd dn hd svd dn dn dn dn dn ex ex ex ab svt dn dn dn dn nm ex sds sds sds sds sds sds svd sds sds gp gp gp gp svd svd dn ex ex ex ex ex ex ex dn dndn svd svd svd svd svd svd ab sds sds hd hd dn dn dn svd svd svd ex svd gp gp

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar