fredag 26 november 2010

All offentlig makt i Sverige utgår från folket?


Anne-Marie Pålsson (m), Foto: scanpix

I en artikel från 2009 meddelade Anne-Marie Pålsson, (m) följande:

"Meningslöst att vara riksdagsledamot i moderaterna
Jag tycker inte att det är meningsfullt att verka i riksdagen under nuvarande omständigheter. Riksdagen fungerar inte på det sättet jag förväntat mig. Partiledningarna bestämmer allt och utrymmet för oss ledamöter att representera våra väljare är obefintligt. Det skriver moderaternas Anne-Marie Pålsson som idag meddelar att hon inte ställer upp för omval.”

Här följer en intervju med Anne-Marie Pålsson från nr 3 2010 i DSM.
(del 1).

Tidskriften DSM (Debatt • Sanningssökande • Mediakritik) utkom med sitt första nummer våren 1945 med en portalartikel av Bertil Ohlin. Då uttyddes DSM Den Svenska Marknaden.

Maktkoncentration i stället för maktdelning.

JAN GILLBERG: En väl fungerande demokrati utmärks av en tydlig maktdelning. Vi talar om den första, den andra och den tredje och ibland också om den fjärde statsmakten.


Montesquieu var först och tydligast med att framhålla vikten av balans mellan de olika statsmakterna. Hur menar du att denna balans fungerar i Sverige?


ANNE-MARIE PÅLSSON: Illa.

JG: Illa...

AMP: Den fungerar inte alls. Vi har här i Sverige med 1974 års grundlag valt en form av demokrati, som är skriven på ett helt annat sätt. Den är formulerad i termer om maktkoncentration i stället för maktdelning. Det är en medveten handling.

När man 1974 slutligen lämnade den gamla grundlagen från 1809, hade man som en idé att folkets uppfattning skulle ha fullt genomslag i den politiska processen. Ingenting skulle hindra detta. Ingen första kammare skulle kunna försena den. Inga domstolar och jurister skulle kunna ändra det som folket hade bestämt. Inget trilskande parlament.

Allt som folket hade sagt sig vilja få åtgärdat vid ett val skulle också åtgärdas. Med det försvann allt vad maktdelning heter. Det blev en total maktkoncentration i händerna på Riksdagen. Riksdagen blev den enda beslutsfattaren. Den enda som bestämde över budgeten. Det var Riksdagen som skulle utse statsministern. Ingen annan. Och det skulle inte finnas någon juridisk överrock som granskade de lagar som Riksdagen stiftade. Vi fick en grundlag som lade all makt i händerna på Riksdagen.

Riksdagsledamöterna statister i ett välredigerat skådespel

JG: Så var grundlagen formulerad men så blev det sedan inte.

AMP: Nej, tyvärr var det så att den makten stannade inte hos Riksdagen. Riksdagen blev liksom en halv halt (1). Med den form av extrem parlamentarism vi har i Sverige rinner makten bara igenom Riksdagen för att sedan landa i händerna på statsministern.

JG: Vi har således fått en process räknat från 1974 bort ifrån det som var avsikten, nämligen en maktkoncentration till Riksdagen för att istället få en maktkoncentration till som det brukar heta ”Rosenbad” och därmed också en ny obalans. Jag vet att du liknat Riksdagen av idag - inte den som hade den där makten som 1974 års grundlag föreskriver - ”en samling statister i ett välredigerat skådespel”. Hur skulle du vilja beskriva det där skådespelet?

AMP: Det är ungefär som monarkin i den svenska historien. Man vill visa upp en fasad av en levande demokrati, av en stark Riksdag, en mäktig Riksdag. Då skickar man fram ett antal riksdagsledamöter, ibland hela Riksdagen för att förkroppsliga den här makten. Men det här är ju bara ett spel. Det är inte Riksdagen som i realiteten självständigt stiftar lagar. Riksdagen gör det som partiledarna säger att riksdagsledamöterna skall göra. Man kan säga att Riksdagen och de olika riksdagsgrupperna fjärrstyrs från partieliterna och de olika partikanslierna. Och ytterst är det förstås från det partikansli, vars partiledare förfogar över statsministerposten.

JG: Den här koncentrationen du talar om till partiledarna och då främst till den partiledare som innehar statsministerposten, anser du att den gått så långt, att den utgör ett - i någon rimlig mening - hot mot demokratin?

AMP: Ja, om man med demokrati menar mer än rätten att var fjärde år kunna lägga sin röst på det parti, som man tycker är bäst. Om man menar mer än rätten att få uttrycka sin egen uppfattning, så tycker jag, att demokratin i Sverige har en rad brister. Det borde finnas mer av möjlighet för väljarna att påverka det politiska skeendet.

1970-talets extrema tilltro till partierna

JG: Hur vill du förklara att det blivit på det här sättet?

AMP: Jag har borrat i frågan och försökt hitta vad som ligger bakom de tankar, som kom på pränt i 1974 års grundlag. Det jag kommit fram till är, att vi vid den här tiden hade en extremt stor tilltro till partierna. Det var ju partierna, som var bärare av demokratin och det politiska samtalet. Det var genom att engagera sig i de olika partierna, som människorna kunde påverka politikens innehåll. Det där tankespåret fungerade så länge som partierna attraherade stora skaror av befolkningen. Det var där det politiska samtalet fördes. Och då är det ganska logiskt att Riksdagen kom att bli den som hade att expediera vad de olika partistämmorna hade beslutat.

Vi skall också komma ihåg att det var ju socialdemokraterna som mycket var arkitekterna bakom det här tänket och att det inom den socialdemokratiska familjen fanns en maktdelning, som vi ofta glömmer bort. Där finns LO, där finns brödraskapet, där finns ungdomsförbund, där finns kvinnoförbund, där finns nykterhetsförening.

Men det där har kommit till vägs ände för att i dag spelar partierna inte den roll de en gång spelade. Jag bad Riksdagens utredningstjänst kolla medlemsantalet i de politiska partierna. Det visade sig att efter 1970 - det år från vilket det finns uppgifter - toppade antalet medlemmar 1980. Detta år fanns det 1,3 miljoner personer, som var medlemmar i något parti. I dag är siffran 250 000. Det betyder att idag är bara 4 procent av valmanskåren partianslutna. Då kan man säga att allt som var den bärande tanken bakom 1974 års grundlag är överspelat. Partierna är inte längre navet i demokratin. Då måste man hitta något annat.

JG: Vi har haft - som du beskriver det - en process då Riksdagen förlorat i makt och därmed sina möjligheter att påverka utvecklingen. Samtidigt har vi haft ett slags mellanstadium, där partierna ännu spelade en roll - en roll som förminskats i kraft av dom allt färre medlemmarna. I stället blir det partiledningarna som tar över. Hur upplever du den processen sett utifrån partiledarperspektivet? Är det någonting som partiledningarna eftersträvat och önskar?

AMP: Det tror jag. I Sverige är vi ovilliga att prata om makt. Makt är liksom något fult. När man skall göra något heter det att man vill påverka skeendet. Det låter lite mer aptitligt. Men självfallet handlar politik om makt. Ju mer makt jag har, desto större är mina möjligheter att kunna påverka.

En partiledare eller en person som eftersträvar att bli partiledare måste av nödvändighet vilja ha makt. Det gällde för Göran Persson. Det gäller för Fredrik Reinfeldt. Det gäller för Mona Sahlin. Det gäller alla som vill påverka skeendet. Det är makten som är viktig.

Tjänstemannarekryteringen till Riksdagen farlig för demokratin

JG: Man kan också tänka sig en annan konsekvens av detta med att partierna inte längre är de folkrörelser de en gång var, nämligen att det blir en speciell rekrytering av partiledare. Att vi får partiledare som ser de här möjligheterna till en till partiledarskapet koncentrerad maktutövning, Och det gör att vi inte på samma sätt som förr väljer folkledare utan vi väljer maktpelare. Kan det ligga något i det?

AMP: Det ligger alldeles säkert något i det. Samtidigt är jag ganska övertygad om att dom gamla partiledarna också var maktmänniskor. Värre tycker jag det är, hur vi rekryterar in folk till Riksdagen. Tittar man närmare på detta finner man, att alltfler av dom som sitter i Riksdagen har en bakgrund som partitjänstemän. Dom kommer in som ombudsmän, politiska sekreterare. Dom börjar sin politiska karriär vid unga år som politiska tjänstemän och tar sig sedan in i Riksdagen på ett folkligt mandat. Det tror jag skiljer situationen av i dag från hur det var för tjugo, trettio år sedan. Då var det personer som på ett helt annat sätt hade förankring ute i verkligheten och som sedan fick väljarnas uppdrag att representera dem. Detta att vi på detta sätt fått en Riksdag med alltfler politiska tjänstemän, politiska broilers är farligt för demokratin. På det sättet trampar man på själva idén om en representativ demokrati.

JG: En liknande förändring kan man se, när det gäller vilka som räknas som Sveriges Viktigaste Opinionsbildare i samband med den årliga omröstning DSM sedan nu många år anordnat. Vad man här kan se är, hur professionella ”tyckare” typ journalister kommit att räknas som allt viktigare opinionsbildare. Och i den mån det är politiker som enligt dessa omröstningar anses gälla som viktiga opinionsbildare är det politiker, som vuxit upp med politiken. I båda fallen handlar det om ett slags tjänstemannastyre.

Dom man saknar - både i Riksdagen och den offentliga debatten - jämfört med bara för femton, tjugo år sedan är inte minst representanter för företagandet. Då deltog företagsledare som Pehr G Gyllenhammar, Curt Nicolin, Hans Stahle och många fler i den offentliga debatten. Och i Riksdagen var företagandet med exempelvis Erik Hovhammar representerat på ett helt annat sätt än i dag.

Även här har man fått en förskjutning från representativitet till att professionella - vi kan kalla det - maktspelare, dit jag även räknar våra mest etablerade journalister, lyckats skaffa sig ett starkt ökat inflytande på hela den politiska processen.

AMP: Men det kan också finnas andra förklaringar till detta. Det ena är att näringslivets företrädare har funnit att det är ingen maktposition att sitta i Riksdagen. Det andra är att dom har inte samma behov som förr av dom politiska spelarna i Sverige. I dag röstar företagarna med fötterna. Är det näringspolitiska klimatet i Sverige dåligt, väljer man att lägga sin verksamhet någon annanstans. Den svenska politiken har i dag mindre betydelse för näringslivet.

Fotnot 1)
(1) Ryttarterm för momentet att få hästen att stanna till för att sedan direkt ta ett steg framåt.

Anne-Marie Pålsson: De Nya Moderaterna och folkstyret och Bryssel visste vad som skedde i Grekland.


Ulf Nilson: Svensk politik är en skyddad verkstad
Vi har belagt oss själva med ett slags censur.Svensk politik är en skyddad verkstad, där bossarna och handgångna bestämmer att landet mår bäst av att man inte tacklar de verkligt stora problemen.
Läs mer

I nr 3/2010 av DSM kan man också läsa om Aftonbladets kulturchef.
Åsa Linderborg (gv = Gramsci-vänstern) gick sönder när Berlinmuren föll.

Ny medarbetare i DSM fr.o.m. nr 5/2010

CARIN STENSTRÖM

Tidigare chefredaktör Världen idag.
Idag fristående opinionsjournalist

KD:s kris – från folkrörelse- och idéparti till toppstyrd partidemokrati.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar