lördag 27 november 2010

All offentlig makt i Sverige utgår från folket – del 2

DSM-samtal med Anne-Marie Pålsson – del 2


Utnämningsmakten instrument för maktmissbruk?

JG: När det gäller att utöva makt utifrån partiledarposition, talar du om utnämningsmakten som ett viktigt instrument. Hur tycker du att detta instrument används? Är det ett instrument som missbrukas?

AMP: Det finns många slags utnämningar. Det kan gälla utnämningar av en landshövding, en generaldirektör, en ambassadör. Här har vi haft en hel del diskussion. Det har sagts att här skall det inte vara belöningar till avdankade politiker. Men så har vi ett annat slags utnämningar. Det är dom som sker inom ramen för riksdagsarbetet. Dom diskuteras inte alls lika mycket. Det kan handla om - för att ta ett exempel - vem i riksdagsgruppen, som skall få förtroendet att utveckla partiets politik när det gäller exempelvis jämställdheten eller arbetsmarknaden. Den som får förtroendet att utveckla politiken inom det ena eller andra området får ett övertag gentemot sina kompisar i riksdagsgruppen. Dom kan vara med att påverka, dom kan vara med att synas utåt, bli kallade till konferenser och får därmed också möjlighet att flytta fram sina egna positioner. Dom utnämningarna görs formellt av Riksdagen eller riksdagsgruppen men det är alltid partiledaren som bestämmer vilka personer, som skall väljas. Det här gäller också vilka som skall sitta i olika styrelser och olika utredningar. Jag räknade ut att det var omkring 200 olika uppdrag som på detta sätt delades ut till den moderata riksdagsgruppen. Och det är alldeles uppenbart att de som får uppdragen är personer som partiledaren har förtroende för.

JG: Kan du tänka dig att den här utnämningsmakten har en begränsning på det sättet, att medierna utövar ett slags urvalsmakt. Detta genom att medierna väljer vilka som skall hamna i medias fokus och då i en positiv mening, medan andra hamnar i den så kallade mediaskuggan eller rentav uppmärksammas på ett misskrediterande sätt? Det kan ju ligga nära till hands att partiledarna till olika uppdrag väljer personer som går hem i medierna.

AMP: Jag tror snarare att den som vunnit partiledarens öra och fått ett viktigt uppdrag också hamnar i medias fokus.
Nu vill jag också säga att man får inte vara naiv. Hade jag varit partiledare hade jag självklart valt dem, som vill utveckla partiets politik på det sätt, som jag tror är bäst. Jag skulle naturligtvis inte valt någon som var öppet oppositionell. Det vore ju korkat. Så det är logiskt att det blir på det här viset men samtidigt måste man ha klart för sig, att man på det här sättet får en grupp ja-sägare och lydiga tjänstemän - lydiga i förhållande till partiledaren.

JG: Den fråga jag ställde har också koppling till detta med de ständigt återkommande undersökningarna om förtroendet till olika ministrar liksom medias återkommande betygssättning av hur dom sköter sitt jobb liksom hur de i största allmänhet ”går hem” i media. Det förefaller rimligt att tänka sig att media på detta sätt påverkar själva urvalet av de som skall väljas.

AMP: Nu talar du om en annan slags utnämningar. Nu talar du om vilka som skall väljas till statsråd. Det är klart att det valet bestäms dels av vilka partiledarna har stort förtroende för, dels av vilka som ”gör sig bäst i media”. Media är en så stark recensent. Om någon utses som media ständigt kritiserar så spiller det över också på partiet.

Medias roll som överdomare
JG: Här har media kommit att spela en alltmer aktiv roll. Om det då dessutom är så att media är styrt av vissa politiska preferenser, får media även den vägen ett extra stort inflytande.

AMP: Medias självpåtagna roll som ett slags överstepräst eller överdomare tycker jag är allvarlig. Vi har ju nu sett i flera valrörelser, att media följer sin egen logik. Nu senast 2006 handlade det om att media var trött på Göran Persson och gången innan 2002 tyckte man att Bo Lundgren var tjatig med sina skatter..
Vad media tycker är klokt och vad media vill stödja kan utan tvekan påverka valutgången. Till detta kommer att vi vet inte vad som är medias agenda. Media behöver inte redovisa sina bevekelsegrunder och vilka lojalitetsband det finns mellan journalisterna och andra personer, var pengar kommer ifrån, vilka uppdrag dom har och så vidare. Om det sägs aldrig något.

JG: Det är ett område som DSM i många år borrat i.

AMP: Det tycker jag är mycket viktigt.

Grundlagspropositionen

JG: När det gäller den nu lagda grundlagspropositionen. Vad har du för förhoppningar om den?

AMP: Det är ganska blygsamma förändringar man kommer med. Där finns två förslag som man kommer att försöka göra lite större nummer av.
Det ena handlar om att sänka spärren vid personvalet till 5 procent. Det spelar egentligen ingen större roll. Det innebär bara att man skulle öka antalet personkryssade från 8 till säg 13 personer i Riksdagen. Det är inget som har någon betydelse.

Det andra är att man kommer att införa någon form av normprövning av lagarna. Det är emellertid lite att slå in öppna dörrar. Den möjligheten finns redan idag genom att vi i svensk lag inkorporerat Europakonventionen för mänskliga rättigheter. Den som känner sig kränkt med avseende på dessa rättigheter kan redan idag vända sig till Europadomstolen.

JG: Vilket är mycket jobbigt och krångligt.

AMP: Det är väldigt jobbigt. Ja. Så vad man nu vill göra är att ta bort det så kallade uppenbarhetsrekvisitet, vilket öppnar för en friare normprövning.
Det blir på det här lite försiktiga sättet, när man - då det gäller grundlagsfrågor - aldrig vågar göra partipolitik. Därför blir det mest bara andefattiga förslag man kommer med. Till det kommer att de förslag man kommer med är förslag som gynnar partierna. Björn von Sydow skrev en artikel om detta 1989, där han just pekar på att i grundlagsarbetet är det regelmässigt de partiinterna intressena som bevakas.
Då kan jag tycka att det är sorgligt, att grundlagsutredningar inte följs och bevakas på ett mer aktivt sätt av media liksom heller inte av allmänheten och att man inte ställer kritiska frågor. Varför tycker ni att det är bra med medborgarinitiativ på kommunal nivå och varför tycker ni det är bra med medborgarinitiativ på EU-nivå samtidigt som ni säger blankt nej till medborgarinitiativ på nationell nivå? Vad är det som gör att ni inte vill ha konkurrens på er egen nivå?

I en utredning skriver man: ”Inga medborgarinitiativ på nationell nivå, därför det hotar demokratin.” Däremot stärker det demokratin när sådana initiativ tas på kommunal nivå. Hur får man den ekvationen att gå ihop?

JG: Nu nämner du en sak som du uppenbarligen skulle önska, nämligen att det skulle vara mer öppet för folkomröstningar på nationell nivå. Är det något annat som du skulle ha önskat att grundlagsberedningen hade lagt förslag om?

AMP: Jag vet inte om just detta skall ingå i grundlagen men jag kikade på transparensen, när det gäller de politiska partiernas ekonomiska redovisning. Det finns en organisation som heter IDEA, som gör jämförelser gällande det demokratiska tillståndet i olika länder. Då har man bland annat tittat på vilka krav som ställs på öppenhet, när det gäller varifrån de politiska partierna får sina pengar, hur partierna använder sina pengar och så vidare. IDEA hade 27 olika parametrar, varav 24 kunde besvaras med ja eller nej. Jag kollade hur det såg ut för samtliga länder och gjorde så att ”ja” fick en etta och ”nej” fick en nolla för att sedan få ett mått på vilka krav som finns i olika länder, när det gäller öppenheten i denna redovisning. Det visade sig då att Sverige är det land, där man ställer minst krav på en sådan redovisning. I själva verket finns det hos oss inga krav alls. Även om det kanske inte krävs en grundlagsändring måste vi sluta med denna mörkläggning.

Mörkandet av vilka som arbetade för STASI

JG: En annan öppenhetsfråga, som har aktualiserats på senare tid, gäller frågan om publicering av uppgifter om vilka svenskar, som tog uppdrag från STASI. Hur ser du på den frågan?

AMP: Det är samma sak där med öppenheten. Frågan är känslig men i nästan alla andra länder redovisar man vilka personer som varit inblandade. Jag tycker att det är mycket egendomligt att man inte gör det i Sverige.

JG: Det är både SÄPO och justitieministern som motsätter sig en sådan redovisning. SÄPO möjligen i eget intresse då i varje fall jag är övertygad om att SÄPO blev infiltrerat liksom liknande organisationer runtom i världen.

AMP: Det vet jag ingenting om. Det enda jag vet är, att den som överväger att ägna sig åt den här typen av verksamhet och låter sig sugas in i verksamheten skall veta att när min uppdragsgivare tappar greppet och förlorar sin makt, då riskerar jag också att få mitt namn offentliggjort. Det skall finnas det som väger ner den andra vågskålen. Man skall inte bara få fördelar och sedan veta att om något händer så skall ändå mitt namn vara skyddat.

JG: Nu är det så att i Sverige är det inte bara så att samhället skyddar de här personerna. Man prisger samtidigt de som var offer för dessa personers verksamhet. Det är en annan problematik som inte har tagits upp i debatten.

AMP: Jag tycker att det här är ytterligare ett exempel på vilken slutenhet det finns i det svenska demokratiska systemet. När man pratar om svensk demokrati plockar man bara ut en bit i sänder. Man anstränger sig inte att skaffa sig en helhetsbild, att betrakta vårt system utifrån ett helikopterperspektiv. Hade man gjort det hade man sett att Sverige avviker på ett mycket, mycket tydligt sätt från andra länder.

JG: Är det inte samtidigt märkligt att medierna i verkligt känsliga frågor spelar med i mörkläggandet?

AMP: Medierna har sin logik. Dom vill sälja lösnummer.

JG: Det skulle dom kunna göra även genom att bryta igenom mörkläggandet.

AMP: Ja. Det kan förstås också vara så att det hos medierna kan finnas ett intresse att skydda olika personer. Jag känner inte riktigt till hur media tänker. Men nog tycker jag att media borde ställa frågan: Varför skall detta med STASI-svenskarna inte offentliggöras?

JG: Som vi tidigare talade om har du liknat Riksdagen vid ett skådespel med ett antal statister. Nu skall du lämna det här skådespelet. Är det inte så att du då förlorar möjlighet att medverka till dom förändringar du är besjälad av?

AMP: Egentligen tror jag att man har större möjligheter att påverka idédebatten om man står utanför Riksdagen. Riksdagen är ett maktorgan. Vi skall spela med i ett maktspel genom att rösta på den linje, som vår företrädare sagt att vi skall rösta på. Vår uppgift är att baxa igenom regeringens förslag. Det finns mycket litet utrymme för en riksdagsledamot att driva en egen fråga. Framförallt inte att driva en fråga i strid med partiledaren. Så den som vill driva en idédebatt gör klokast i att finnas utanför Riksdagen. Den har mycket större frihet, mycket större möjlighet att skapa engagemang i olika frågor. Det är möjligt att jag kommer att driva demokratifrågor utanför Riksdagen. Skriva och berätta. Jag har ju varit inne i den här svarta boxen. Jag vet hur det är, hur det funkar.

Läs också
All offentligt makt i Sverige utgår från folket – del 1

Ny medarbetare i DSM fr.o.m. nr 5/2010

CARIN STENSTRÖM

Tidigare chefredaktör Världen idag.
Idag fristående opinionsjournalist

KD:s kris – från folkrörelse- och idéparti till toppstyrd partidemokrati.

Demokratins och välfärdens sönderfall 1 och 2

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar