torsdag 9 december 2010

Tolerans eller självmord

Nu gäller samförstånd, tolerans, förståelse och kompromissvilja!

Frasen "fred i vår tid" uttalades den 30 september 1938 av brittiske premiärministern Neville Chamberlain i sitt tal om München-avtalet och den engelsk-tyska förklaringen. Uttrycket var en hyllning till Benjamin Disraeli, som efter att ha återvänt från kongressen i Berlin år 1878 förklarade "Jag har återvänt från Tyskland med fred i vår tid".

Den är främst ihågkommen för sitt ironiska värde, eftersom den tyska ockupationen av Sudetenland började på nästa dag, den 1 oktober.

Sudetenland (tjeckiska och slovakiska: Sudety; polska: Kraj Sudetów) är ett historiskt tysk-etniskt område, bestående av delar av Böhmen, Mähren och Schlesien längs gränserna mot bland annat Sachsen och Bayern. Invånarna var tyskspråkiga. Efter andra världskriget fördrevs så gott som alla de tre miljoner sudettyskarna.

Detta är avtalet mellan Chamberlain och Hitler 1938.

Bill Whittle är författare, pilot och TV redaktör. Han bor och verkar i Los Angeles.

Nedanstående spelades in två och en halv månad innan det som kallas mellanårsval i USA ägde rum. Talet finns på Youtube men jag tycker att det är ett så viktigt tal. Därför skrev jag ned det för att de som önskar skall ha möjlighet att skriva ut det på sina datorer och skicka vidare till vänner och bekanta, främst de som inte förstår hur illa det är ställt i västvärlden och Amerika.Talet har översatts till svenska av en duktig dam som kallar sig tobleronesiv.

Valet blev en katastrof för Barack Hussein Obama. Amerikanerna börjar nyktra till.

Med historien på sin sida, utmanar Bill Whittle mycket vanliga missuppfattningar om politik och samhälle. Ofta ställer Whittle svåra etiska frågor i försök att understryka konservativa värderingar och filosofi genom logiska resonemang.

Så här säger Bill Whittle:

Vi måste se tillbaka, inte evigheter tillbaka, väl inom mannaminne för att se vad som händer då idén om ”tolerans” bara blir ett kodord för självmord.

Vi kan idag inte helt förstå den omvälvande, psykologiska skräck som det 1:a världskriget orsakade världen. Men framförallt det brittiska imperiet. I slaget vid Somme, enbart, så var brittiska förluster på en enda dag,19.240 döda, 35.493 sårade och 2.152 saknade och 585 fångar,...en förlust av 57.470 soldater på en dag. Och naturligtvis var Somme bara ett i raden av slakthus, i ett krig som skapade otaliga uppräkningar av sådana fasor över fyra hjärtslitande år (1914-1918).

Och som enbart slutade i bitterhet, död, skräck och vredesmod.

Jag tror att det är rättvisande att säga att det krossade det brittiska psyket på ett sätt som de aldrig helt har återhämtat sig ifrån.

Men den lärdom vi måste dra av detta som nutida amerikaner är inte att känna skräck inför slagfältet. Den verkliga lärdomen för vår tid är de brittiska politikernas reaktion åren efter det stora kriget.

Ni förstår, motviljan, chocken och fasan för det kriget gav den brittiska eliten en ovillkorlig psykologisk ovilja att någonsin hamna i samma situation igen. Dödsskräcken inför vad de genomlidit gjorde att de helt enkelt vägrade att se två decennier av bevis på en metodisk och stegvis upptakt, där varje nytt datavärde allt mer definitivt pekade mot ett krig som, de med ett enda magnifikt undantag, helt enkelt vägrade att ställas inför. Eftersom de hade ådragit sig en obotlig, moralisk feghet.

Hitlers makt bara växte, medan den brittiska, franska och amerikanska eliten vägrade att se vad som tydligt var framför deras ögon. Nämligen att Adolf Hitler och hans nazistiska parti utgjordes av mindre känsliga, mindre ädla och mindre fromma komponenter.

Hitlers egna tyska generaler fruktade krig ännu mer än de franska och brittiska generalerna gjorde, men Adolf Hitler hade noggrant avläst det allierade politiska ledarskapet och genom en serie av allt ökande provokationer fortsatte han att testa sin teori mot deras reaktioner. Från mindre överträdelser till direkta brott mot Versaillesfreden, annektering av territorier, och sedan hela länder, till öppet skjutande krig. DEN BRITTISKA ELITEN VÄGRADE… VÄGRADE Att se honom och hans ideologi för vad de var trots alla bevis. De predikade ”tolerans” och ”förståelse”, och böjde sig baklänges för att framhärda att de själva, de segrande allierade, bar skulden till denna växande ondska. Och resultatet av denna ondska och av denna svaghet, obeslutsamheten, denna moraliska och fysiska svaghet var införlivandet av säkerhet i huvudet på Hitler och nazisterna, att västvärlden blivit så svag, så moraliskt dekadent och rädd, att de aldrig skulle strida igen. Det ledde till den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Japanerna gjorde en identisk beräkning gällande amerikanerna och häpnades över att vi inte bara överlämnade Stilla Havet efter attacken mot Pearl Harbor. Nej, det är svaghet, feghet, inte mod och kraftfulla åtgärder, som startar krig. Och det var predikandet av tolerans och acceptansen av dessa utmaningar och avsiktliga provokationer av dåtidens liberaler och radikaler, som bar direkt ansvar för dessa krig.

Maltakonferensen ägde rum januari 30 till den 3 februari 1945 mellan president Franklin D. Roosevelt i USA och premiärminister Winston Churchill , Storbritannien på ön Malta. Syftet med konferensen var att planera den slutliga kampanjen mot tyskarna med de hopslagna stabscheferna. Båda ledarna enades om det olämpliga i att Röda armén avancerade in i centrala Europa.

Och idag med start för 31 år sedan begick en totalitär iransk teokrati en handling av otvetydig krigföring mot den mäktigaste militärmakten i världen.

De hade räknat med svagheterna hos den amerikanske presidenten, Jimmy Carter, tröttheten efter Vietnamkriget, och avsmaken hos det amerikanska folket. Stormningen av den amerikanska ambassaden i Teheran besvarade inte med övermäktig militär insats utan som de brittiska och franska reaktionerna på Hitler 40 år tidigare enbart med skarpt formulerade diplomatiska skrivelser och bakom kulisserna – sympati för de s.k. orättvisor de hade utstått.

Gisslan, som hade hållits i 444 dagar som en fana över amerikansk svaghet, överlämnades på några timmar efter valet av ny president tydligt ”skuren från någon starkare duk”.

Sedan dess har denna radikala islamiska filosofi, Shia-terrorismen exporterad till hela världen av Iran, och Sunni-terrorismen kallad Wahhabism, avancerat av våra ”goda vänner” saudierna varit i krig oavbrutet! Inte bara med USA och Kuwait, Irak och Afghanistan, men i ständiga attacker mot judar i Israel, i krig mot Ryssland i Tjetjenien. I krig mot hinduer, Indien i Kashmir, i krig mot afrikanska naturdyrkare och kristna i Darfur och överallt i resten av Afrika, i krig mot buddhister i Asien, i krig mot kineserna, Uigurerna, ekandes uppror i Sydamerika o.s.v.

De senaste 30 åren har jihadister pressat, pressat och pressat mot styrkan hos deras fiender och funnit – i Europa speciellt – ingen styrka överhuvudtaget. Inga krav är för skandalösa för de radikala att måla ut sin rädsla och vägran att konfrontera en våldsam fiende som: ”tolerans och respekt” för exakt de principer och handlingar som står i diametral motsats till vad de en gång höll som kompromisslösa. Kärnövertygelser på den tiden då de faktiskt trodde på något.

Nu till Amerika. Usama bin Laden gjorde samma antagande om svaghet och moralisk feghet som Hitler, Tojo och Khomeini gjorde före honom. Men olyckligen för honom, de Jimmy Carters och Bill Clintons som behövs för sådant spel för att betala sig, var inte i tjänst den dagen. Det oväntade och kraftfulla amerikanska svaret kostade det islamiska kalifatet deras bas i Afghanistan, och det uråldriga hjärtat i Kalifatet, Bagdad. Al Quaida spelade alla sina marker i Irak och tack vare ett par hundratusen röster i Ohio i slutet av 2004, slutade det i fullständig besegran. Så efter 11 september var ytterligare en attack på amerikansk mark inte förestående. Eftersom det verkar finnas – till deras stora förvåning, med tanke på vad de ser i våra filmer och medier, osedd styrka kvar i Amerika.

Men nu är svaghet likviditetsmedlet återigen, och provokationerna och utmaningarna kommer snabbare och är mer vågade. Bombare på flygplan, bomber på Times Square, massaker på armébaser av muslimer i amerikansk uniform! Och i efterdyningarna av allt detta predikas att vi måste vara mer toleranta, ha mer förståelse, göra fler eftergifter och komma med fler ursäkter.

VET NI att amerikanska utrikesdepartementets retorik 2010, och det brittiska utrikesministeriets 1938, knappt går att skilja åt? Och om vi inte förändrar saker, och det väldigt snabbt, kommer också slutresultaten vara omöjliga att skilja åt. Själva termerna Jihad, al-Quaida, Hudna, Sharia, Kalifat och alla andra har förbjudits. FÖRBJUDITS!... från att användas av vårt eget Försvarsdepartment!

Vi kan inte göra upp planer för att motverka detta fiendehot eftersom vi, på presidentens order, inte ens får namnge hotet. Och vi kommer att få betala priset för denna feghet, och kanske på en skala som får våra förluster under andra världskriget att te sig dé-jà-vuaktiga, praktiskt taget nostalgiska.Vilket får mig att tänka på Cordoba-moskén, som byggs nära spillrorna på Ground Zero. För de av oss som har förmågan att läsa är det ingen tvekan om vad denna moské är. Det är inte ett anspråkslöst hus för gudstro åt amerikanska muslimer med en önskan att fredligt utöva sin religion. Ett sådant finns faktiskt redan, Masjid Manhattan, som existerat fredligt i många år. Församlingen fördömer all terrorism och förnekar all inblandning överhuvudtaget med Cordobamoské-provokationen. Ni ska veta att under Islams våldsamma historia har erövrade provinser OMEDELBART- sett sina mest omhuldade symboler, kyrkor, synagogor, tempel osv – OMEDELBART – omvandlade till moskéer. Detta för att upprätta Islams högvattenmärken. Att sätta flaggor på platsen för djupast genomslagskraft. Detta är väldigt mycket som de små röda flaggor, som de brittiska soldaterna bar den första dagen vid Somme, för att markera gränsen för deras avancemang mot fienden.

Och nu läxas vi upp dagligen med att vi inte bara ska stå ut med allt detta, utan t.o.m. fira detta. Att kompromissande, tolerans och kapitulation, på något sätt nu är definierande amerikanska värderingar.

Denna moské finansieras av utländskt kapital. Deras s.k. ”moderata ledare” har bevisade band till radikaler, och kommer så småningom vara predikstolen för det islamska övertagandet av Amerika. På samma sätt som trofé-moskéer i London, Paris, Oslo, Köpenhamn, Berlin och alla de andra är. Frågan är helt enkelt denna: Är detta verkligen ett hus för fredlig religionsutövning? En plats av ömsesidig respekt och tolerans för att skapa större förståelse, som det berättas för oss? Eller är det något annat? Ja, fråga er själva detta; Om detta är så välmenat som vi får höra, vilka är det som skall vara förstående och toleranta här?

Är kristna kyrkor och judiska synagogor tillåtna i Mecka? Det är de inte. Möts kristna, judiska, buddhistiska och hinduiska församlingar varje vecka för att höra predikningar om förgörandet av den muslimska religionen? På det sätt som hundratals miljoner muslimer mässar:

”DÖD ÅT AMERIKA”! Död ISRAEL” och ”DÖD ÅT VÄSTVÄRLDEN” i deras gudstjänster varje vecka. Det gör de inte.

Kräver kristna, judar, hinduer eller buddhister särskild behandling och sina egna rättssystem för sig själva i de få muslimska länder där de överhuvudtaget har rätt att existera? Det gör de inte.

Tolerans såsom det sägs till oss är uteslutande en enkelriktad gata. Men ett tolerant samhälle är ett som fungerar i båda riktningar. Verkligt toleranta, måttfulla amerikanska muslimer skulle förstå smärtan och provokationen som denna moské orsakar bland deras landsmän.

Och om de verkligen tror på den ömsesidiga respekt och förståelse, som de påsstår sig vilja skapa, varför skulle de börja med ett sådant hån mot de människor som de påstår sig vilja förbättra relationerna med?

Japansk-amerikanska medborgare insisterade inte på ett Shinto-tempel vid Fort Islands strand, med utsikt över vraket av U:S.S. Arizona i Pearl Harbor för det är så ömsesidig respekt ser ut.

Att ge upp allt – varje gång – till personer som inte ger något tillbaka och vars svar på välgörenhet och anständighet endast är att öka skamfullheteen i deras krav, det är inte tolerans. Det är inte anständighet och det är definitivt inte moralisk överlägsenhet! Det är inte det högsta idealet i den amerikanska karaktären. Det är feghet! Det är oviljan att möta det hot som utropas i högtalare över hela världen, varenda vecka! Det är den moraliska svagheten att inte inse att för varje ideologi i hela världen, så finns det en opponerande, som önskar, planerar, förbereder och så småningom utför sin förstörelse. Och det är ännu ett datavärde att vår bortskämda, idiotiska och självutropade ”moraliskt överlägsna” elit har nått en punkt av självhat och av vanföreställningar, som driver dem till handlingar som är omöjliga att skilja från självmord.

Ynkryggar har nämligen ett moraliskt, psykologiskt och intellektuellt tvång, att hävda att deras feghet – i själva verket är ”styrka”. Och att deras moraliska svaghet, på något sätt, därför att de säger så, är ”moralisk överlägsenhet”. Men de av oss som fortfarande vet skillnaden mellan ömsesidig tolerans och kompromisser kontra ensidiga eftergifter, kapitulation och självmord, vi har väldigt lite tid kvar. C:a två och en halvmånad nu, när jag spelar in detta. Och förresten samma personer förklarar för oss att vi också måste vara toleranta mot brottsvågen och den massiva olagliga invasionen av vår södra gräns och av samma skäl.

KOM IHÅG DET I NOVEMBER, EFTERSOM MINA VÄNNER, VI HAR ONT OM TID KVAR.

.....

Fasornas krig : helvetet i skyttegravarna under första världskriget
John Ellis
Beskrivning:

Mot slutet av oktober 1914 hade hela västfrontens stridslinje kommit att stanna upp i ett statiskt skyttegravskrig. Brittiska, franska och tyska trupper blev fast i leran och kom så att förbli under de kommande fyra åren. Miljontals mannar var isolerade i avlägsna landområden där de levde i ett labyrintliknande system av skyttegravar, kratrar, ödelagda byar och nedbrunna skogar. Första världskriget var ett utnötningskrig i enorm skala, där mer än sex miljoner dödades trots att mycket få förflyttningar gjordes på båda sidor.

Fasornas krig berättar om de dagliga rutinerna för männen i skyttegravarna. Boken beskriver hur soldaterna levde under både fysiskt och psykiskt mycket påvra villkor. Den visar hur rutiner och regler växte fram och skapade någon form av ordning och mening i kaoset. Det alla där var eniga om var att de levde på tröskeln till helvetet.

Läs också Farväl Sverige – Den öppna stölden av ett helt land.


ex ab ab ab ab ab ab ab ab svd svd svd svd svd ab ab ab ab ab ab ab ab ex ex ex ex ex ex ex svd svd svd svd svd svd svd svt svt svt svt svd gp gp gp gp gp gp gp gp svd svd svd svd svd dn dn dn vg ex ex svd dn ab ex ex ex ex svt svt svt svt svt svt svd ex svd svd svd svd svd svd svd gp gp svd dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn dn svd ex ex ex e gp

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar