Vår stund i Sverige

På sin blogg skriver folkpartistiske riksdagsmannen Allan Widman följande med anledning av den 22-årige svensk som miste båda benen i Afghanistan för några veckor sedan.

”Nog nu.

Att överleva kan vara ett helvete. Inget land på jorden är bättre på att vårda det friska än just Sverige. Jag skriver detta i vetskap om att en 23-årig soldat nyligen blivit av med sina båda ben. TT berättar. Det finns inga möjligheter att begripa vad detta innebär för en ung människa. Att aldrig mer kunna vara sig själv, råda över saker och vara hel, stark.

Det är förunderligt hur de starkaste kan så försvagas. De var ju ute i ett rättvist och legitimt ärende. De skulle och ville hjälpa, men blev själva offer. På ett sätt som får oss alla att tvivla.

Det finns femtio nationer i Afghanistan. Ingen tänker sig vara kvar efter 2014. Andra länder lämnar över till samarbetspartners eller ANP och ANA. Det är nog nu; det blir inte bättre. Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem.”

Heder år Allan Widman skriver Rune Lanestrand på sin blogg men Allan Widman får inget stöd av andra politiker.

”Folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman får i dag inget stöd i regeringen för sin åsikt att Sverige snabbt bör ta hem sina soldater från Afghanistan. Partiledaren Jan Björklund vill inte kommentera Allan Widmans personliga ställningstagande. Och Centerpartiets försvarspolitiske talesperson Staffan Danielsson är förvånad över uttalandet.”

Nedanstående berättelse fanns på gamla Exilen på nätet för några år sedan men den går inte att hitta nu.

”Vem lyder blint, vem vågar vägra?

I en stad i södra Frankrike bodde 5000 invånare som räddade ungefär lika många judar undan Förintelsen. För dessa människor var det lika självklart som att hålla tyst om det. Alla tycks ha gjort likadant, men ingen visste om sin grannes handling.

Hur kommer det sig att vissa personer vågar hjälpa andra och till och med riskerar sina egna liv? Vilka var de människor som hjälpte till att rädda judarna under andra världskriget. Vilka är det som stoppar en misshandel? Som tar tag i mobbingen? Hur blir man en empatisk människa? Som vågar se och vågar handla?

Den 20 juli 1941 togs en bild på en ung soldat i en exekutionspluton i forna Jugoslavien. Han hette Joseph Schultz och han vägrade skjuta och ställde sig i stället tillsammans med dem som skulle avrättas. Vad fick honom att vägra och inte lyda blint? Kanske dog han hellre än levde med minnet av att själv ha dödat en människa.

När man har tittat närmare på ”räddarnas” bakgrund har man funnit att de redan som barn hade deltagit i humanitärt arbete. Föräldrarna var engagerade och hjälpte behövande, oavsett status eller tillhörighet.

Föräldrar var alltså viktiga förebilder och vägledare för sina barn.

Hos alla människor finns godhet och ondska. Gemensamt för alla räddarna var att de hade fått en kärleksfull uppväxt som barn. Den goda sidan hade förstärkts på olika sätt under uppväxten. De hade ständigt fått veta vad som var rätt och fel. Empati skapar medkänsla. Den som blir behandlad med respekt och kärlek blir en inkännande person. Alla, framförallt barn, borde få uppleva medkänsla och kärlek i stället för hot och hat, våld och krig. Oavsett i vilket land i världen de bor.

Civilkurage, handlingskraft, ifrågasättande och insikt är motsatsen till passivitet och grupptryck och att lyda blint.

(…)

Albert Einstein sade att ´Världen är alldeles för farlig att leva i. Inte på grund av människor som gör det onda, men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det.

Vi har alla ett val och ett ansvar. Ett personligt ansvar.´”

Varför skall unga svenska män vara i Afghanistan och riskera bli lemlästade och i värsta fall dödade?

Varför kommer afghanska ”ensamkommande flyktingbarn” hit. De är i själva verket unga män?

Varför har Sverige inget riktigt försvar längre?

Varför har vi ingen värnplikt?

Hur kan s.k. flyktingar åka hem på semester?

Är det inte dags att svenska folket ställer de frågorna till våra ansvariga politiker.

Dags att börja kämpa för vårt land. Inte en dag för sent. Kampen börjar nu!

Josef Schultz

Detta är en 1941 bild av en tysk soldat, Josef Schultz, kort före sin död i händerna på sina egna kamrater.

Han vägrade att skjuta serbiska civila. Efter ett gräl med sin NCO, släppte han sin hjälm och vapen, och ställde sig med de civila. De sköts allihopa.