Betraktelser inför presidentvalet 2012 i Frankrike

Nedanstående brev mottogs för några dagar sedan från en svensk boende i Frankrike sedan ett antal år.

"Vi har nu presidentval i Frankrike. Vem som helst kan ställa upp som presidentkandidat och det krävs bara två saker; man skall vara fransk medborgare och man skall kunna presentera 500 + 1 signaturer från borgmästare från Frankrikes drygt 36.000 kommuner. Jag tror att det var 16 kandidater som lyckades med detta konststycke, vilka decimerades till 10 valbara. Man behöver alltså inte tillhöra något politiskt parti för att ställa upp som presidentkandidat (även om det givetvis hjälper att ha en vältrimmad organisation i ryggen) och alla får samma mediautrymme (!) (enl. senaste nytt lär Sarkozy ha fått 50 miljoner euro av Khadafi inför valet 2007)

 

Presidentvalet går i två omgångar såvida inte en kandidat får absolut majoritet redan i den första, vilket inte har skett i modern tid. Den första omgången gick nu i söndags, den 22 april och då kvarstod två kandidater inför den andra och avgörande, den 6 maj; den sittande presidenten Nicolas Sarkozy (25%) vars parti UMP ungefär motsvarar den svenska alliansen och hans huvudmotståndare Francois Hollande (26%) P.S., socialdemokraterna,  tätt följda av Marine le Pen (19%) F.N. som är den yttersta högern.

I den andra och sista omgången är det absolut majoritet som gäller och även om det skulle bli 50/50 procentuellt så vinner den som har om bara en röst mer än den andre (i den senaste undersökningen 6 dagar före valet står det 53/47 Hollande/Sarkozy). Detta valet är mera ett val mot någon än för någon; mot Frankrikes historiskt mest impopuläre president, en liten Napoelon som går under öknamnet « Bling Bling » för sin fascination för lyx och flärd, rockstjärnor och jet-set liv. I Frankrike ser man presidentämbetet som tillsammans med flaggan och nationalsången den viktigaste symbolen för nationen och har då svårt för en president med utpräglat storhetsvansinne, som t.ex när han köpte ett presidentplan för ca 100 milj. Euro. Frankrike är därmed, skulle jag tro, det enda landet i Europa med eget presidentplan (i folkmun döpt till « Sarko One »), t.o.m. Cameron i U.K. flyger reguljärt.

 Tyvärr är motkandidaten, socialisten Francois Hollande, en slätstruken « fonctionnaire » utan erfarenhet av världen utanför Frankrike. En lojal partifunktionär som aldrig besuttit någon viktigare post inom administrationen. Hans tidigare partner och moder till hans barn, Segolène Royale (syster till terroristen som sprängde greenpeacefartyget « Rainbow Warrier ») sa före hans nominering till presidentkandidat; « han har inte uträttat någonting under sina 30 år inom politiken ». Nu har han emellertid spottat upp sig, bantat av 10-15kg och anlitat några coacher för att få bort den värsta stofilimagen och han kommer troligtvis att vinna valet, inte p.g.a. att han är bra utan snarare för att Sarko är så illa omtyckt.

Före dramat på Sofihotel i New York var den tidigare IMF chefen D.S.K (Dominique Strauss-Kahn), vänsterns säkre presidentkandidat som hade sopat golvet med Sarko om han hade ställt upp.

Jag är övertygad om att det som utspelade sig på Sofihotel (med starka bindningar till ump) var en noga iscensatt « set-up » av regeringspartiet. Hollande ansågs ofarlig; « il est nul », han är en nolla som Sarko uttryckte det ( de är båda 57 och har följt varandra genom politiken sedan skolgången). Nu verkar det som att Hollande kommer att vinna, trots att han är « nul », p.g.a. att detta inte är ett val för någon utan ett val mot någon.

Så vad händer sedan? Europa är i kaos i motsats till andra kontinenter p.g.a. politisk inkompetens och oförmåga att förstå omvärlden och utvecklingen. Den amerikanske professorn Walter Willet som leder världens största hälsostudie har ju sagt att vi kommer inte att kunna förbättra folkhälsan förrän en hel generation « hälsoexperter/kostrådgivare » har dött ut. Det är likadant inom politiken. På samma sätt som kostrådgivarnas mantra sedan decennier har varit « lite fett och mycket kolhydrater » så har politikernas mantra varit; « tillväxt, tillväxt, tillväxt ». Med den ständiga tillväxten som drivmedel för globaliseringen utarmas jordens redan fragila ekosystem, de rika blir rikare och de fattigare blir fattigare. De betalande, medelklassen smälter som polarisarna och distansen mellan de som har och de som inte har ökar.    

Det är nu 50% arbetslöshet i Spanien inom åldersgruppen 25-65 och det ökar. Jag är ofta i Katalonien och ser tydligt hur allt förändras och då skall man veta att Katalonien är Spaniens motor. Arbetslösheten i Frankrike ligger på 10% men också här är man inne i en ond cirkel. I valtider är det lätt att lova men sanningen är att det inte finns några pengar till reformer. Men inte nog med det, med en statsskuld omkring 80% av BNP kan man inte låna och om man kan låna så blir det till en högre ränta vilket ytterligare accelererar den nedåtgående spiralen. För att kunna beta av statsskulden behövs tillväxt och den skapas genom att i första hand finansiera infrastruktur, alltså stora samhällsprojekt som järnvägar, vägar etc. som Hitler gjorde när han tog Tyskland ur massarbetslösheten under 30-talet.

En stat med egen valuta kan devalvera sig ur ekonomiska kriser, vilket Sverige gjorde löpande under 80 och början av 90-talet (ända fram till Bildt/Dennis katastrofen) och därför är nationalekonomi så mycket enklare än privatekonomi. Detta « smarta » sätt att skjuta skulderna på framtiden till kommande generationer försvann med den gemensamma valutan; euron.

Det värsta är att vi i Europa är på väg att förlora en hel generation p.g.a. att massarbetslösheten främst drabbar unga, samtidigt som invandringstrycket ökar. Med den ökande islamiseringen måste den sekulariserade samhällordningen hävdas och islamisterna förstå att religion är en privatsak som inte har med samhällsordningen att göra. Dessutom måste deras kvinnosyn förändras, medeltiden tillhör historien och muslimerna måste höja rösterna så att islamisterna inte blir dominerande . I Nordafrika gjorde utbildade ungdomar revolution mot förtryck och för förnyelse. Den revolutionen stals av islamisterna och cyniskt nog var kvinnorna friare under de tidigare diktaturerna som var västerländskt influerade. Slutligen måste praktiserande och icke praktiserande « normala » muslimer som bor i Europa respektera den västerländska samhällsordningen och i likhet med moderna bibeltolkare ge koranen den rättvisa tolkning som den förtjänar. 

I Frankrike förklarar 4,3% av befolkningen sig som muslimer varav ca 1/3 praktiserande, så islamisterna kan inte utgöra mer än en liten del av dessa. Religion har ingen roll i samhällslivet i Frankrike som genom lag från 1905  förpassar religionsfrågor bort från offentligheten, voilà.

I Sverige finns det en medeltida inkvisitionsdomstol i modern tappning som går under namnet Diskrimineringsombudsmannen (DO) som åtalar och dömer svenskar som « diskriminerar » muslimer. Som t.ex den kvinnliga arbetsgivare som dömdes till dryga skadestånd för att inte ha anställt en muslim som vägrade ta henne i hand. Däremot går det utmärkt för en muslim i Sverige att kalla en svensk kvinna för « jävla hora ».

Mitt problem med allt detta är att man inte talar om det. Den största sociala revolutionen i svensk historia får inte diskuteras eftersom det råder politisk consensus och som den rabiate Pierre Schori utryckte det i riksdagen om kritiker; « vi skall jaga dem och straffa dem ». Denna politik har varit framgångsrik i ett land med en undfallen befolkning. Men det är inte en bild som omvärlden har av Sverige. Den bilden som omvärlden har är av ett rosa 1960-tals Sverige med fräscha blondiner, fri sex, idrottare på internationell toppnivå och en högteknologisk industriell utveckling. Som det har förändrats (!)

Presidentvalet nästa söndag blir något av ett ödesval, inte bara för Frankrike utan för Europa.  Man kan helt bortse från brysselbyråkratin som är just bara en byråkrati i händerna på de multinationella konglomerat som driver globaliseringen. Det är Tyskland och Frankrike som håller ihop EU. Paret Merkozy är som paret Bush/Blair på sin tid, en ledare och en knähund. Sarkozy har varit en vinnare på den internationella arenan och så blir det inte med Hollande. EU är en halvmesyr, ett projekt « for the show » med en kolossal och överbetald byråkrati i Bryssel och Strasbourg som producerar tonvis med papper som översätts till alla EU- språk och som ständigt forslas med konvojer av lastbilar fram och tillbaka. Om Hollande blir president i Frankrike (vilket är troligt) upplöses axeln Tyskland-Frankrike som sammanhållande länk mellan nord och syd och kvar blir Tyskland. Kommer Tyskland ensamt att axla ansvaret för EU projektet? Knappast troligt. Enda chansen att rädda euron är att EU blir en federal statsbildning (som USA). Faller euron så faller EU-projektet och vi kan se fram emot en lång och smärtsam kris för världsekonomin.

Men, detta vore kanske en dold välsignelse (?!) Om avsikten med globaliseringen var att föra människor närmare varandra för att gemensamt lösa planetens problem och skapa en god balans mellan människor, djur och natur, samt utjämna de ekonomiska skillnaderna mellan fattiga och rika, så har utvecklingen gått i motsatt riktning. Om man inte förstår detta så ser man heller inga lösningar. I stora centralstyrda organisationer är man alltför självupptagen för att se till basvärdena  och därför vore det kanske bäst om vi bet i det sura äpplet och avvecklade EU. Då öppnar sig nämligen dörren för nya visioner, som t.ex. avveckling av nationalstaten och en regionalisering av Europa (som redan är på gång, organiskt).

Ciao,  

Ulf Bergström »

  

Läs mer om Sarkozy :

Frankrikesmoderne kejsare

Vad kommer att hända med Europa