"Tanken att euron skulle vara
ett misslyckande är en farlig naivitet. Euron är precis vad dess upphovsman
och de 1 procent rika som stödde den - förutsåg och avsåg."
Detta, som
läsarna av denna hemsida sedan länge känner till, skrev den brittiske
journalisten Greg Palast i ett brutalt rättframt inlägg i den
brittiska tidningen Guardian den 26 juni. Palast beskrev nationalekonomen
Robert Mundells uppfattning. Mundell är eurons teoretiska fader. 1999, samma
år som euron sjösattes som elektronisk valuta, belönades han med nobelpriset
i ekonomi "för hans analys av penning- och finanspolitik under olika
växelkursregimer, samt hans analys av optimala valutaområden", som det
hette i Riksbankens prisformulering.
Palast skrev att han känner Mundell genom dennes samarbete med Milton Friedman, som var Palasts lärare och Mundell diskuterade euron med. Euron kommer att uppfylla sitt syfte först när krisen slår till, hade Mundell förklarat. Om man tar ifrån en regering kontrollen över valutan, kommer besvärliga små folkvalda politiker inte längre ha möjligheten att ta i anspråk Keynsianska penning- och finanspolitiska medel för att lyfta sitt land ur recessionen. Mundell hade sagt att "med euron kommer penningpolitiken tas bort från politikernas inflytande. Och utan finanspolitik kan nationer bara behålla sina arbetstillfällen om de gör sig konkurrenskraftiga genom att avreglera sin ekonomi." Dit hörde för Mundell, enligt Palast, arbetsrättslagstiftningen, miljölagstiftningen och naturligtvis skatterna. Allt detta skulle spolas bort med euron. Och demokratin skulle inte heller tillåtas komma i vägen för marknaden. Mundell hade förklarat för Palast, att euron de facto skulle vara samma sak som "Reagonomics", eftersom den genom euron påbjudna monetära disciplinen skulle tvinga politikerna även till finanspolitisk disciplin. Om sedan krisen slår till, så återstår för de avväpnade nationerna bara utvägen att avskaffa de statliga regleringarna, massprivatisera statliga industrier, skära ned skatterna och skicka den europeiska sociala välfärdsstaten ner i avloppet. Palast drar slutsatsen att begreppet "strukturreformer" är en förskönande omskrivning för att krossa facket och att "valutaunion är klasskamp med andra medel". "Långt ifrån att ha slagit fel har euron, Mundells baby, troligen vida överträffat sin upphovsmans vildaste drömmar," summerade Palast.
... Robert Mundell, eurons onda genius
|
Läs också:
*****
I draksåddens tid ur en bok av Sven Delblanc
"Nationer, ska du veta, min son, likvideras på så sätt,
att man först tar ifrån dem deras minne. Nationernas minnen av sitt eget
förflutna, eller hela Europas minne, ja, vi insåg för sent hur nära vi hörde
samman i denna gamla världsdel. Man vill förstöra våra böcker, vår bildning,
vår historia. Andra skriver nu böcker åt oss, ger oss en annan bildning och
tänker ut en annan historia. Europa börjar glömma vad det en gång varit."
"Ett paternalistiskt samhälle var det nog, med en sorts enfaldig välvilja i grunden. Men särskilt från 60-talet blev synen på medborgarna alltmer färgad av förakt. Vi betraktades som barn, vi skulle ständigt förmanas till det rätta och förbjudas det onda, vi blev slutligen hjälplösa när vi aldrig tilltroddes annat än hjälplöshet.
Intellektuella och ämbetsmän började vid samma tid övergå till den statsbärande vänstern. Det var en anpassning de själva kunde uppfatta som farofylld och heroisk.
Det hände mycket den tiden.
Man byggde en väldig kontrollapparat för att övervaka och styra dessa hjälplösa barn, kanske av faderlig välvilja, men denna apparat skulle falla i hårdare händer, som du kanske borde veta, min son. Det var en tid då vår draksådd började spira. Då vidtog den utsugning av arbetande och skapande människor, som nu har antagit groteska proportioner, nu, då den härskande klassen som en metallisk rovstekel suger liv ur det maktlösa folket. Den tidens byråkrati och nomenklatura var ännu liten och förmodligen driven av de ädlaste motiv.
Härskarna trodde på sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag då hade talat om utsugning, ty sådant kunde man bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system.
Denna överklass utsög folket för folkets eget bästa. Som varje ny överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den.
Och dessa lysande diktare och tänkare bespottade ett samhälle som inte längre fanns, för att därmed känna sig tappra. Och de beskyllde det nya samhället för att alltför långsamt hasta mot ett fulländat system av förtryck, och de kände sig därmed tappra. Och de blev rikt belönade.
Detta hände under den tid, då vår draksådd började spira."
"Ett paternalistiskt samhälle var det nog, med en sorts enfaldig välvilja i grunden. Men särskilt från 60-talet blev synen på medborgarna alltmer färgad av förakt. Vi betraktades som barn, vi skulle ständigt förmanas till det rätta och förbjudas det onda, vi blev slutligen hjälplösa när vi aldrig tilltroddes annat än hjälplöshet.
Intellektuella och ämbetsmän började vid samma tid övergå till den statsbärande vänstern. Det var en anpassning de själva kunde uppfatta som farofylld och heroisk.
Det hände mycket den tiden.
Man byggde en väldig kontrollapparat för att övervaka och styra dessa hjälplösa barn, kanske av faderlig välvilja, men denna apparat skulle falla i hårdare händer, som du kanske borde veta, min son. Det var en tid då vår draksådd började spira. Då vidtog den utsugning av arbetande och skapande människor, som nu har antagit groteska proportioner, nu, då den härskande klassen som en metallisk rovstekel suger liv ur det maktlösa folket. Den tidens byråkrati och nomenklatura var ännu liten och förmodligen driven av de ädlaste motiv.
Härskarna trodde på sin godhet och välvilja. De skulle ha protesterat med vrede och sorg, om jag då hade talat om utsugning, ty sådant kunde man bara förknippa med ett övervunnet ekonomiskt system.
Denna överklass utsög folket för folkets eget bästa. Som varje ny överklass genom tiderna såg de sitt samhälle som historiens slutmål. Och som varje överklass i historien byggde de sig en vacker ideologi och hyrde professorer att försvara den och poeter att besjunga den.
Och dessa lysande diktare och tänkare bespottade ett samhälle som inte längre fanns, för att därmed känna sig tappra. Och de beskyllde det nya samhället för att alltför långsamt hasta mot ett fulländat system av förtryck, och de kände sig därmed tappra. Och de blev rikt belönade.
Detta hände under den tid, då vår draksådd började spira."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar