Utlandssvensk betraktar Sverige och omvärlden

Betraktelser under sensommaren 2012, slutspurten?

Inför nyåret 2012 skrev jag att detta år skulle bli ett « ödesår ». Vi har nu passerat halva året och det verkar som om jag skulle få rätt. Allt tycks gå käpprätt åt helsike. Men förnekelsen är att som strutsen sticka huvudet i sanden och hoppas att allt kommer att ordna sig. Det gör det inte. Vi har gjort ett val, att inte göra någonting, medan runt omkring oss rasar vår värld, långsamt men säkert.

Men det ordnar sig nog (!?)

Klimatförändring, överbefolkning, misshushållning med naturresurser och överexploatering etc., allt har sin grund i att vi inte värnar om det arv vi fått från tidigare generationer. Vi kan inte längre med stolthet lämna över stafettpinnen till nästa generation och allt bottnar i kortsiktig girighet. Med kortsiktighet menar jag en eller högst två politiska mandatperioder.

Grundproblemet är alltså politiskt. Vi har inte politiker som representerar oss, de har sin egen agenda och genom deras koppling till « enprocentarna » (de som styr världens gång) har de händerna bakbundna. Allt detta är ett resultat av den « globalisering » som presenterades så vackert men som blev så ful. « Globalisering » öppna gränser, föra människor närmare varandra, utvecklas  till ett stort lyckligt världssamfund etc., halleluja!

Men hur blev det? Fritt fram för enprocentarnas rovdrift och för att inte tala om motorn i världsekonomin; finans och bankvärlden. Allt skulle flyttas fram och tillbaka dit man tjänade en krona mer, varor som tjänster och allt styrdes från några strategiskt belägna centra; New York och London. Produktion och reell handel blev underordnat finansmarknaden, där man handlar med fiktiva tillgångar, alltså luft (!) Den nu så aktuella Libor-skandalen i axeln Washington – London hanterar fiktiva penningvärden som överstiger den totala reella världsekonomin sju gånger (!)

Allt detta ser jag som en dold välsignelse (a blessing in disguise) med crescendo framåt slutet av året. Därefter plockar vi ihop bitarna och går vidare, stärkta av bittra erfarenheter. Våra barnbarn kommer att säga om oss: « hur kunde de vara så dumma och oförstående och varför gjorde ingen någonting » De kommer att skaka på huvudena och bygga upp en ny och bättre värld.   

Jag har just kommit hem från ett dygns vistelse på Costa Brava- kusten. En vän från Sverige tog en vecka där för att vila upp sig och jag överraskade honom med ett blixtbesök i Lloret de Mar (ca 12 mil söder om Perpignan) där jag hade bokat in mig på samma hotell. När jag passerade gränsen som går över Pyrenéerna mötes jag av ett förkolnat landskap. Drygt 14.000 ha skog och buskmark hade brännts och träden stod som förkolnade bildstoder. Fyra människor fick sätta till livet, hundratals skadades svårt av rök och eld, däribland många av de tusentals brandmän, fransoser och katalaner som kämpade tappert för att stoppa elden som med vinden avancerade 5km/tim och hotade gränsstäderna La Jonquera och Perthus.

Den spanska Costa Brava-kusten sträcker sig från Pyrenéerna i norr och ca 15 mil söderut till Barcelona. Det är en mycket vacker och bergig kust med insprängda vikar och ursprungliga fiskesamhällen, numera turistorter. Det gäller att träffa rätt (!) Lloret de Mar är en typisk turistfälla , tillhåll för festande ungdomar och spelhåla för dem som vill lätta på plånboken. Någon mil norr om Lloret de Mar ligger den betydligt mer sympatiska och lugnare Tossa de Mar, men mitt favorittillhåll är l'Escala med de grekisk/romerska utgrävningarna Empuries och fiskebyn Sant Marti.

Forskare som Robert Putnam och Francis Fukuyama har visat på betydelsen av hävdvunna sociala gemenskaper som förenar och skapar förtroende. Den svenska sockenidentiteten kan ses som urtypen för en sådansocial tillgång. Den svenska kulturminneslagen talar om vår « skyldighet att skydda och vårda vår kulturmiljö » (§1). Jag känner inte att vi gör det och från politskt håll förnimmer jag ett förakt för allt som är svenskt.

" Maud Olofsson: « vad är svensk kultur? " 

"Fredrik Reinfeldt: « svensk kultur är rena barbariet »,

 

"Mona Sahlin: « tack för att ni kommer hit och berikar oss med era rika kulturer, för vad har vi? Dans runt midsommarstången och annat töntigt » etc. etc."

 Herman Lindkvist belyser detta fenomen när han skriver om « Fosterlandsförnekarna » som har sina rötter på de stora tidningarnas kulturredaktioner. Den engelske filosofen Roger Scruton kallar detta  « Oikofobi », förnekelse av sitt eget fädernesland/kultur och det är det som är utmärkande för de svenska politiskt korrekta apostlarna och alliansen mellan dessa och främst journalister.

Alla regeringar inom EU har fått kopior på « stasiarkiven » och i, mig veterligen alla länder är dessa offentliga handlingar utom i Sverige. Den svenska regeringen offentliggör alltså inte namnen på de svenskar som samarbetade med DDR's säkerhetstjänst och det är inte så konstigt eftersom Helmut-Müller-Enbergs, forskare vid stasiarkiven i Berlin säger: « de viktigaste namnen är journalister. Sverige är tyst. Vi här i Tyskland brukar säga att en demokrati måste tillåta sig lyxen att säga sanningen ». 

Nu pågår OS i London men jag är inte speciellt intresserad, det handlar mer om pengar än sport. Förr var OS ett evenemang för amatörer, nu är de flesta deltagarna proffs och dessutom dopade. Jag hyser ingen beundran för en människa som tränar 8 timmar om dagen för att  springa, hoppa eller simma fortare än alla andra. Dessutom så är IOC en av världens mest korrumperade organisationer och vad har det med sportmanship att göra?

Däremot fascineras jag av hela infrastrukturen, arkitekturen, stadsplaneringen och långsiktigheten för ett ändamålsenligt utnyttjande av anläggningarna i framtiden. Det har man t.ex lyckats bra med i Barcelona medan Atén blev en flopp.

Jag avslutar med en liten solskenshistoria; har ni sett en gökunge? Titta på bif. Foto. Gökungen (fast den nu är lika stor som sina fosterföräldrar) är född i min häck och på fotot kalasar hon på mina muscatdruvor. Fosterföräldrarna är ett koltrastpar som bor i min trädgård sedan många år tillbaka och varken de eller göken störs av min eller hundens närvaro. Det enda hotet verkar vara. kringstrykande kattor.

 

Önskar er en fortsatt fin sensommar

Ulf Bergström