måndag 21 januari 2013

Betraktelser inför det nya året 2013



 Från en svensk bosatt i Frankrike – Ulf Bergström

Så har vi då tagit det första steget in i 2013 och det är väl med en viss skepsis som vi ser framtiden an. Nu har vi statistiken över facit för 2012 och kan då konstatera att det har gått mycket bra för enprocentarna, alltså de som har mer än 1 miljon euro eller dollar och som har den oinskränkta makten över planetens tillgångar. Detta samhällsskikt har spätt på sin förmögenhet rejält och närmar sig nu 2% av befolkningen, det är bara att gratulera, Rolls Royce gjorde sitt historiskt bästa år och kundkretsen har flyttat från väst till öst och syd. I Frankrike betalar de rikaste företagen och privatpersonerna i snitt 9% i skatt, medan medelklassen (den som står för statens intäkter) betalar drygt 30%.

Här flyr nu enprocentarna som råttor som lämnar ett sjunkande skepp. Det är också märkligt, de rikaste människorna kommer från mode, kosmetika eller nöjesbranschen, alltså helt onyttiga områden, men det tycks som om att behovet att tillfredsställa fåfängan är avsevärt större än överlevnadsfrågorna. Det är som de gamla romerska kejsarna sa; « ge folket bröd och skådespel så håller de sig lugna ».

Vår president Francois Hollande, införde en värnskatt för de rikaste; vid årsinkomster över 1 miljon euro skulle det överstigande beloppet beskattas med 75%, varpå det blev en exodus « of the rich and famous » som inleddes med nr. 1 på förmögenhetslistan, Arnaud (bl.a. ägare till Vouton (?), Dior mfl.). Nr. 2 på listan Liliane Betancourt (l'Oreal) har redan långt tidigare säkrat sin förmögenhet i olika skatteparadis och så också de flesta artister. Sist ut (?) var skådespelargiganten Gérard Dépardieu som nyligen flyttade några hundra meter över gränsen till Belgien och sökte belgiskt medborgarskap för att få lägre skatt. Han liksom sångaren Jonny Halyday (han heter Jan Smet) fick avslag eftersom de kloka myndigheterna i Belgien genomskådade deras motiv och ville inte godkänna skatteflykt som ett giltigt skäl för medborgarskap. Jan Smet flyttade i stället till Schweiz, där de inte är så noga så länge som man för med sig tillräckligt mycket pengar och Dépardieu fick ryskt pass, personligen överlämnat av Putin.

Detta med Dépardieu's skatteflykt har väckt upp mycket känslor i Frankrike. Fransk filmindustri går med kraftig förlust, mycket beroende på överbetalda skådespelare. Förlusterna täcks upp av staten som till varje pris vill hålla jämna steg med filmindustrin i den anglosaxiska världen och då får det kosta. Att producera en storfilm i Frankrike kostar t.ex. dubbelt så mycket som i USA. Dépardieu är m.a.o. subventionerad av franska skattebetalare och bl.a. därför menar man att det är « minable », ynkligt av honom att inte vilja göra rätt för sig, speciellt i tider när skattebetalarna (medelklassen) tyngs ned mer och mer av nya pålagor och får dra in på det mesta av livets goda. Så nu har han flyttat till en datcha i Ryssland och hans penthouselägenhet i Paris är till salu för 50 miljoner euro.

I dessa svåra tider ser man inte mycket av solidaritet eller vilja att « bryta ny mark » och lägga grunden till en bättre och ekologiskt uthållig samhällsuppbyggnad. I stället för att fokusera på en multimiljardplan för att rädda ekonomin borde man fokusera på jordens överlevnad.
 Tankarna går osökt till Boccaccio, skaparen av den moderna novellen och hans « Decameron » som handlar om ett sällskap som flyr undan den förfärliga pesten som 1348 drabbat Florens, till ett ensligt lantställe där de fördriver tiden med att genom fantasifulla berättelser förtränga verkligheten.
 Året har inletts med två stora politiska händelser, en inrikes och en utrikes.
För att börja med den senare så befinner sig Frankrike sedan början av januari i krig. Det handlar egentligen om ett trefrontskrig i Afrika; i Centralafrika, Somalien och nu senast i Mali och i samtliga fall med mandat från den  Afrikanska Unionen och Förenta Nationerna med målet att stoppa de islamistiska krafter som med våld försöker störta de lagliga statsskicken och med brutala tvångsmetoder införa medeltida sharialagar.

Detta har också inneburit rigorösa  säkerhetsåtgärder i Frankrike som öppet hotats med repressalier av islamisterna. Det går under namnet « le plan Vigirate » och innebär extrem kontroll av offentliga platser som kan vara föremål för terroristattacker, som t.ex offentliga mötesplatser, tågstationer, flygplatser etc. och vi ligger på nivå rouge, alltså högsta beredskap alltsedan attentaten i London 2005. Situationen i Mali kan närmast jämföras med Afganistan; jättelikt område, bergigt och med en myriad av gömställen i form av grottgallerier. Islamisterna/jihadisterna som har intagit norra Mali är inte fler än talibanerna i Afganistan, ca 3.000 och liksom talibanerna har de på kort tid åstadkommit  oersättlig skada på världsarv och människor.
Frankrike tar alltså på sig rollen att rädda Afrika från den islamistiska terrorismen, liksom hon tidigare tog initiativet till att stödja den « arabiska våren ». Men var finns EU?

Ett av Francois Hollande's vallöften var att införa rätt till äktenskap mellan homosexuella och där har han också folkligt stöd med ungefär 2/3-delar av befolkningen. I söndags var det en massdemonstration mot detta beslut som snart skall röstas igenom i generalförsamlingen, man har uppskattat demonstrationerna i Paris till mellan 400–800.000 människor (beroende på vem som räknar). Detta ändrar emellertid ingenting, lagförslaget kommer att gå igenom därför att det var ett vallöfte från socialisterna som ju vann valet.
Jag anser inte att detta är en viktig fråga även om jag tycker att äktenskap kan förbli mellan man och kvinna som det en gång var instiftat. Däremot anser jag att P.M.A. (Procréation Médicalement Assistée) d.v.s. artificiell befruktning inte bör tillåtas. Varje individ söker sitt ursprung och beskedet att inte ha kommit till på naturlig väg måste vara minst sagt traumatiskt. Barn är inte en egendom eller en social rättighet och varje människa har rätt att söka sina rötter.

Den brittiska ekonomin är på väg in i en « triple-dip » och man talar om att se fram emot « 10 years of austerity ». Cameron kommer att begära en omförhandling av EU medlemskapet, i varje fall av den gemensamma valutan och han har rätt. Denna koloss på lerfötter som utgör EU byråkratin är endast ett gigantiskt kostnadshål, ett näste för korruption och lurendrejeri. Man får inträde genom politiska meriter och inte på egna kvalifikationer, ett system som uppodlats från byråkratierna i medlemsländerna som har utvecklats till en politikerklass som stiftar sina egna lagar och bestämmer sina egna löner och förmåner.

Det bästa med den ekonomiska krisen i väst (som snart också kommer att drabba öst eftersom väst är deras främsta avsättningsområde) är att människor börjar se problemen och tänka efter, tankar som förhoppningsvis omvandlas till praktisk handling. Och allt är ett resultat av mänsklig girighet. Vi visste redan vid den första oljekrisen i början av 1970-talet att klockan klämtade för en ekologisk katastrof och att de icke förnyelsebara råvarorna var på upphällning, och vi valde att skjuta problemen framför oss. Åter igen politiker vars tankeförmåga inte sträcker sig över en mandatperiod. Men, vi är alla medskyldiga för vi har låtit det ske, eller som Einstein sa: « det är inte de som gör illa som skrämmer mig utan de som ser på och låter det ske »
Läs mer av Ulf Bergström
...
Vill man se två ypperliga franska filmer så rekommenderas
Jean de Florette i två delar. Del 1 med Gerard Depardieu
del 2 Manons källa med Yves Montand.
 De visas till och från i olika TV-kanaler.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar