tisdag 2 december 2014

Sandor Herold om sprängattentatet i Malmö. Marcus Birro om hatet från svenska journalister



Sprängattentatet i Malmö
Sandor Herold har skrivit till vår nye justitieminister Morgan Johansson beträffande sprängattentatet i Malmö.För övrigt kan nämnas att Morgan Johansson är inte jurist i likhet med den förra Beatrice Ask.

Till: katrin.stjernfeldt-jammeh@malmo.se  
 Date: Mon, 1 Dec 2014 19:04:41 +0100
 From: automatsvar@regeringen.se
 To: justitiedepartementet.registrator@regeringskansliet.se
 Subject: sprängning (till Morgan Johansson, svar går till sandorherold@hotmail.com)
 CC: sandorherold@hotmail.com
 
 Från: sandor herold
 
 E-postadress: sandorherold@hotmail.com
 
 Meddelande: Hej Morgan
 
Såg dig precis på Rapport och Sydnytt där du stod utanför det söndersprängda Rättscentrumet i Malmö och spelade teater. Teaterstycket du spelade upp bestod av att du uttalade stark oro för de som bodde i närheten.
Vad fan, Morgan, det som hände i natt är inget annat än ett resultat av det mångkulturella samhälle du och dina gelikar uppe i riksdagen har kämpat för under ca 30 år! Det är väl klart att det sprängs i Malmö, flaggskeppet i er mångkulturella flotta! Du borde ju känna en stolthet över det som har skett, detta är ju ytterligare ett bevis att vi har kommit ett steg närmare det samhälle som finns i de flesta länder därifrån majoriteten av våra nysvenska vänner har kommit.

Vad är det för j-a apspel du spelar upp när du anlägger en sorgsen och orolig min. Denna händelse är ju rena julafton för dig och dina kompisar, en julafton som vi andra får vänta på i ytterligare 23 dagar men som kom till dig redan den 1 december. Så le Morgan, njut av det samhälle du har skapat!

En annan av dina partikamrater, Mona Sahlin, befinner sig tydligen i Malmö också. Hon har ju fått ett välbetalt jobb, 90 000 kr i månaden, av den förra regeringen och är nu så kallad samordnare mot våldsbejakande extremism.
Tidigare var hon ju en av de främsta förespråkarna för massimport av de vildar som hon nu tydligen skall försöka att hindra från att återvända till sina hemtrakter för att jihadda och fatva och allt vad det nu heter.
Jag förstår inte varför hon skall hindra dessa från att återvända? Enligt SÄPO har ju hundra bekräftade "svenskar" gett sig av och av dessa har tydligen redan minst 22 blivit martyrer där nere. Statistiskt sett så är det ju en fantastisk åtgång så det bästa vore ju om ännu fler åkte så vore ju problemet löst ganska snart.

Och de som inte försvinner som martyrer skulle man ju helt enkelt inte släppa in i Sverige igen. Problemet är löst, lätt som en plätt!

Tycker du för övrigt inte att det är lite underligt att man påstår sig ha flytt undan terror, förföljelse och sedan återvänder man frivilligt för att jihadda och skära halsen av folk?

Nästa gång det sprängs i Malmö, för det kommer det garanterat att göra så tycker jag att du skall vara tidigare på plats. Väldigt mycket tidigare,om du förstår vad jag menar!?/Sandor Herold, Malmö




Nu går vi vidare
 
Som att stå på en skolgård omgiven av fiender.

Som att vakna upp i ett skymningsland där de onda, som ljuger om att de är goda, redan har vunnit. Att aldrig få en kram, ett leende, ett uppmuntrande ord. Att stå i mitten av Lazio-klacken i Roma-halsduk. Att hålla på Italien mot Holland på en pub full med hysteriskt fulla och aggressiva holländare. Att ensam ställa sig upp och jubla när Marco Materazzi nickar in 1-0.
Att gå rak i ryggen med tårar i ögonen. Att dröja med blicken i människor som strax kommer vända sig om och spotta efter dig på gatan.

Ungefär så har mina senaste veckor varit. Nu hänger hela tillvaron på en väldigt slak lina. Jag har ingen aning om hur jag ska klara att betala hyran. Expressen hann knappat ge mig sparken (de gjorde slut över telefonen, som en omogen tonåring) innan de suddade ut och raderade alla mina sammanhang från tidningen. Man har klippt bort mig ur bilder, tagit bort länkar till många av de krönikor jag skrivit.

Jag har vunnit priser åt Expressen. Jag har skrivit texter som lästs av miljoner och länkats över hundratusen gånger.
Nu står jag ensam i den här mediala öknen.

Fast det är inte riktigt sant.
För det finns människor i det här landet som trots allt uppskattar en sanningssägare, som tycker det är en de av yttrandefriheten att det finns röster som skaver mot tidens ordning, som vill tala om hur hyckleriet ser ut. Många har hört av sig med sitt stöd. Väldigt glad är jag för det. Efter Tommy Dahlmans fantastiska medverkan i Debatt i SVT i torsdags vände faktiskt en stor del av opinionen. Människor fick allt svårare att bara damma av dödshoten, konsekvenserna.
Mitt brott? Jag skrev en sanning om islam.

Det mediala hyckleriet i det här landet är som en trafikolycka. Det brinner ur bilarna. Svart, tjock rök gör det svårt att andas, Allt är kaos och förvirring. Kroppsdelar ligger spridda över vägen. I fjärran hörs sirener som närmar sig trots att alla ser att det redan är försent.

Jag har försökt vara en motvikt till detta hyckleri. I början uppskattades jag för det även bland journalister. När den värsta ilskan över att jag vann priser och uppmärksammades trots att jag inte är journalist lagt sig uppstod en sorts tyst terrorbalans. Men under ytan har avskyn grott.

Det finns människor jag arbetat nära med under sex år som inte ens hört av sig med ett hej då eller lycka till. Alla är kedjade runt Expressens påle. Alla gnider sig mot den där pålen och ingen ser att hon gråter medan hon gör det. Vilken oerhörd ynkedom. Tänk att taket kon farandes emot en en halvmeter bara från golvet. Folk håller käften eller länkar vidare hatet. Fria, toleranta och lögnaktigt frisinnade människor applåderar likriktningen.

Det är alltså inte jag som varit i blåsväder. Det är faktiskt yttrandefriheten som varit i blåsväder.
Media är en del av det svenska hyckleriet. Media är en liten, liten klubb där medlemmarna älskar att klia varandras ryggar. Alla känner alla. Alla tycker samma. Alla står bredvid varandra och alla inbillar de sig att de är unika, trots att de inte går att skilja den ena från den andra.

Nu är jag portad från alla de där sammanhangen. Till på köpet har jag fått så mycket hat att jag vadar fram i det. Jag har blivit hotad till livet ett tiotal gånger. Tänk om jag varit kvinna och hetat Åsa Lindeborg (Aftonbladet) eller varit en aktiv feminist och blivit utsatt för allt detta. Tror ni då folk skulle lägga skulden för mordhoten på kvinnorna? Tror ni media skulle skriva att de faktiskt får skylla sig själva? Tror ni att namnkunniga krönikör skulle skriva att de ljuger om de där mordhoten.
Men det är okej trots allt. Jag överlever. Jag har nog bränt en del av de där nio liven som katter har men jag har några kvar trots allt och jag ska be för de liven, och jag ska be för mina fiender och jag ska be för mina barn och jag lovar er att om någon på allvar skulle få för sig att hota mig eller min familj kommer katten bli en sårad tiger och då…

Jag har aldrig skrivit en enda rad för att bli älskad eller accepterad. Jag har aldrig skrivit en enda text för att få poäng hos eliten. Jag har skrivit och riskerat mitt anseende för sanningen, för det som är min sanning, för det jag tror på. Jag har skrivit för alla dem som inte har samma möjlighet att nå ut. Jag har inte skrivit för att bli ryggdunkad av folk på Södermalm.

Sverige tycks vilja ha allt på en perfekt tempererad nivå. Ingenting får bränna till. Allt ska puttra hemtrevligt. Allt är välling. 
Allt är meningslöst.
Allt blir en schlager under tre minuter. Allt blir billig duschtvål på Ullared. Allt blir mysigt. Allt blir tacos varenda fredag.
Allt blir lögn.

Till sist har vi en arme´av klonade Jenny Strömstedt som skriver krönikor som folk har glömt så fort de byter sidan eller klickar sig vidare. Medelmåttan hyllas. Sverige älskar sina medelmåttor. Sverige älskar det som siktar lite lägre. Sverige vill ha sin kultur och sin media lite lätt meningslös och lättglömd.
Allting annat skjuts ner.

Det fanns en tid när jag skämdes över att inte vara journalist. Nu skulle jag skämmas om jag var det.
Mina plattformar har minskat och skiftat karaktär men jag står stadig och stolt på de jag har. Jag fortsätter med det enda jag kan och vill göra med mitt liv.

Att skriva. Att dikta mig en stig ut ur den fruktansvärda skog av hyckleri och idioti som är svensk offentlighet.
Ni behöver inte hålla mig med om allt jag skriver. Men ni är alltid välkomna ombord.
Nu går vi vidare.” Marcus Birros blogg

Så här skrev man på Kurt Lundgrens blogg för några år sedan
”Svenska journalister är ett samhällsproblem
Den danske bloggaren Snaphanen, som kritiskt granskar den svenska mångkulturpolitiken, ser svenska journalister som ett samhällsproblem. Jag håller med honom. Med det perspektiv jag har, genom läsning av både inhemska och utländska bloggar och daglig konsumtion av många svenska och utländsk media, framstår journalistkollektivet i Sverige som särskilt uselt. Favoriseringen, likriktningen, förutsägbarheten och propagandan har dimensioner som jag föreställer mig fanns i forna Östtyskland. Det är speciellt märkbart vid hanteringen av vissa ämnen som invandringspolitiken, Israel, president Bush, kriget mot terrorismen, brottsligheten, Danmark och feminismen för att nämna några. Feministerna behandlas fortfarande med silkesvantar trots att de i den politiska korrekthetens namn i ett decennium prisgav tiotusentals unga invandrarflickor åt hederskulturen. 

… Den svenske 'journalisten' är den födde anpasslingen, feg och fisförnäm, och vet inte vad fair play är. Behandlas något som inte är politiskt korrekt (PK), finns inga hämningar.”Östra Ölands fria Horisont 

Det lär vara den franske författaren Honoréde Balzac som myntade utttrycket ”Andens horor” om journalister”. Då hade han inte träffat svenska journalister för då hade han säkert sagt något ännu värre.”

Recension av Blå ögon  här och här  
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar