torsdag 8 januari 2015

Är Sveriges ledande politiker stora skämt?



Svensk politisk humor


  – Denne bloggare menar att det som händer I Sverige är så absurt så man måste helt enkelt skämta om det, annars måste man helt sluta läsa nyheter från denna plats!!Liberty Bullhorn

På  Göran Hägglunds pratbubbla Andra Korintierbrevbet 11:14 som lyder


”Ty de männen äro falska apostlar, oredliga arbetare, som förskapa sig till Kristi apostlar. Och detta är icke att undra på. Satan själv förskapar sig ju till en ljusets ängel.”



Vad gör Reinfeldt på sina resor? 

Hans flygresor har varit lika mycket mentala som fysiska. Under hela hans uppväxt har han velat ge sig ”på det sovande folket” som bara lever på bidrag och inte själva bidrar med något över huvud taget, enligt hans bok han gett ut i sin ungdom.
Tänk om han faktiskt själv tror på det han säger? 
Han har ju själv blivit den största bidragsgivaren någonsin i svensk historia, men inte mot svenskar. Våra pengar stjäl han och ger bort till allehanda inavel från Mellanöstern. Tänk om han faktiskt tror att han bidrar till att rädda Sverige på det sättet? Det är ju inte så länge sedan som han höll ett tal i Ronna till turkiska fåraherdar och berättade att svenskarna är barbarer.” Hela artikeln
”Sluta se ned på Sverige
Denna man står för mig som elefanten i rummet när jag läser Lennart Bengtssons tankar om hur eliten ser ner på vårt land….
..Många ledande svenskar vill helst förvandla Sverige till en ny slags nation när banden bakåt helt klipps av och nya band byggs där alla skall rymmas under samma tak i en lycklig och harmonisk multi-kulturell och multi-religiös nation. En somalier, en shia- eller sunni-muslim och en kines, palestinier eller israel, alla skall känna sig lika hemma i Sverige som en gammaldags socialdemokrat eller en traditionell lutheran.
Det är detta som är den egentliga orsaken att människor dras till SD som är det enda parti som faktiskt lyssnar på deras oro, ängslan och identitetsförlust. De vill fortfarande vara svenskar med sina rötter i svensk jord även om de också kan vara väl så goda världsmedborgare som de flesta andra. Mycket skulle kunna förbättras innan det är för sent om också ledande svenskar kunde sluta se ned på sitt i många avseenden fina land och om dess valda ombud kunde bry sig litet mer om de människor som de faktiskt representerar.
Många kommentarer, läs dem alla.
”När vi såg Reinfeldt i dagens TV intervju så undrade vi om han överhuvud hade gjort något med bestående värde. Partiet heter nu uppenbart " Nya Moderaterna ". Hör men då, som gammal Moderat, till partiet?
”De flesta politikers generella målsättning är att göra undersåtarna till klienter och ekonomiskt beroende av politiska beslut och därför är optimistiska, självständiga och självtillräckliga människor impopulärt i politiska kretsar.

…En tragikomisk aspekt, ur Moderat perspektiv, av 3e världen invandringen under Reinfeldts 8 år vid makten är att han har krossat sitt partis framtidsutsikter, partiet förtvinar och kommer aldrig mer att vara i närheten av sina tidigare valresultat, partiet läcker som ett såll till SD och >90% av nysvenskarna röstar inte på M, låga skatter är inget vinnande valmanifest i utanförskapsområden vilket leder till att M återgår till 1960 talets valsiffror på +/- 12%.”

”Reinfeldts och övriga ansvariga politikers baissande av den egna befolkningen och dess uppdragsgivare torde vara helt unik internationellt och historiskt! 

Det hela andas barnsligt, naivt och sandlådeaktigt, samt även faktiskt sinnesförvirrat.
Förklaringen torde vara att man känner sig primitivt tvungen till detta för att glorifiera och justifiera den exempellösa islamska invandringen. På uppdrag av vem och eller vilka? Hur som helst så får man en "schlemmig eftersmak".
Ponera att samma politiker skulle komma med samma baissande i tex USA och Canada.
Fick man mer än 5 sekunder på scenen? Näppeligen!”

” Jag kom själv i djup chock när jag insåg att man faktiskt har som uttalat syfte att ersätta de Europeiska folken. Eftersom många inte vill tro på detta hänvisar jag här till källor. Var och en kan själv kolla upp att de stämmer. Visst är det obehagligt att läsa men vi måste ta detta till oss. Det är en MEDVETEN politik. Inte förrän vi inser detta börjar pusselbitarna falla på plats. ” Antropocene
Här är några citat av kända personer:

Richard vonCoudenhove-Kalergi – grundare PanEuropeiska Unionen 
”Framtidens människa blir av blandras. För det enade Europa önskar jag mig en europeisk-asiatisk-negroid blandras" Fria Tider

  Peter Sutherland, tidigare Investor, ordförande Bilderberggruppen, FN, Goldman Sachs 
 

”EU ska undergräva etnisk homogenitet” Fria Tider

”Riktigt obehagligt att det inte finns folk med annan hudfärg i Piteå” 

Norrbottens "allra största problem" är att det bor alldeles för många vita människor där. Det anser Sveriges före detta näringsminister Anders Sundström (S). Nu kräver han att länet ska "berikas" rejält.
 Socialdemokraten Lars-Erik Lövdén, min förre ministerkollega från Malmö, var på besök under PDOL och tyckte att det var riktigt obehagligt att det inte fanns folk med annan hudfärg i Piteå, säger Sundström. Fria Tider

Peter Mandelson – f.d. brittisk näringsminister erkänner 


”Vi iscensatte medvetet en massinvandring för att göra Storbritannien mer mångkulturellt” Fria Tider
Svensk kultur under attack -| Anna Furumark
KRÖNIKA/KULTUR




Anna Furumark arbetar på Örebros länsmuseum


Bränderna mot svenska moskéer är ett hot mot det svenska kulturarvet. De är kopplade till en nationalistisk kulturarvspolitik som sedan flera år försöker skapa en fantiserad homogen nation genom exkluderingspraktiker inom kulturlivet. Sverige behöver istället en kulturarvspraktik som bejakar heterogeniteten i vårt samhälle. Det anser Anna Furumark som menar att kulturarvsinstitutionerna bör ta ansvar.

Anna Furumark arbetar som projektledare på Örebros läns museum med projektet ”Norm, nation och kultur”, ett förnyelse- och utvecklingsprojekt med syfte att belysa de processer som laddat begreppen kultur och kulturarv med nationalistisk innebörd. Hon har tidigare bland annat varit redaktör för antologin Att störa homogenitet och skrivit en rapportbok om maktstrukturer inom konstvärlden utifrån ett mångfaldsperspektiv. Anna är utbildad kommunikationsstrateg och kulturvetare.

Nyårsdagen 2015 kastades en brandbomb in i moskén i Uppsala och rasistiska slagord klottrades på dörren. Attentatet var ett av flera som det senaste året riktats mot svenska moskéer. Ett av huvudmotiven i den islamofobiska retoriken är att det muslimska är artfrämmande det svenska och inte en del av svenskt kulturarv. Det står i detta en kamp kring hur historien, samtiden och därmed också framtiden i Sverige ska berättas. Som en del av denna kamp har begreppet kulturarv kommit att få en allt starkare politisk laddning. Kulturarv ger berättelser, historia och minnen legitimitet och ringar in vad som hör till – och samtidigt definieras också det som inte hör till det gemensamma och erkända minnet.

Anklagas för "svenskfientlighet"
2010 ville vi inom projektet Norm, Nation och Kultur uppmärksamma att kulturen och kulturarvet återaktualiserats som politiskt slagfält. Vi såg ett behov att sätta in kulturen i ett bredare politiskt sammanhang. Vi såg en oförberedd sektor, ovan att se på sig själv i termer av politik eller konflikt, inte sällan fångad i en föreställning om ”objektiv historia”. SD var på väg in i riksdagen med budskapet att satsa på det svenska kulturarvet och till exempel ge ytterligare stöd till Riksantikvarieämbetet. Kulturarvet skulle underordnas den nationella identiteten, konst som stör eller provocerar skulle däremot inte ges stöd. 

Kulturinstitutioner attackerades, fönster krossades, anställda fick hatmejl och anklagades för svenskfientlighet och vänsterextremism på platser där vi genomförde utbildningar. Något var i rörelse. Läget 2010 präglades av viss yrvakenhet på kulturarvsinstitutionerna. Hur skulle man hantera den nya situationen? Kultur och historia gjordes till vapen och gränsmarkör mot människor och SD växte sig starka och exploaterade föreställningar om den svenska kulturen, historien och svenskhet i sin politiska retorik. Var kulturpolitikerna medvetna om vad som hände? 

Kulturpolitiken bör aldrig ses i ett isolat utan måste förstås och hanteras i relation till övriga politikområden som rör andra samhällsområden som juridik, religion, skola, folkbildning.
I dag, 2015, är vi i ett politiskt läge där ett parti vars mål är en homogen kultur, som hävdar att ”den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia” har plats i beslutande församlingar runt om i landet. Det förhållandet måste övriga partier och kulturorganisationer förhålla sig till.

Historia som politiskt instrument
Att kontrollera kulturarvet innebär en maktposition. Det är därför inte förvånande att nationalistiska och intoleranta politiska rörelser ständigt åberopar kulturarv och historia som ett politiskt argument. Ungern är kanske det mest tydliga exemplet i dagens Europa och det är också från Ungersk kulturpolitik som Sverigedemokraterna hämtar ideologisk näring. Det är inte heller förvånande att Sverigedemokraterna är det riksdagsparti som har det mest aktiva förhållningssättet till kulturarv som politikområde. Man ser det helt enkelt som ett instrument för sitt yttersta mål, att säkra en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen.

Utgångspunkten för en nationalistisk kulturarvspolitik är enkel – det handlar om att historia och kulturarv ska underordnas berättelsen om den homogena och närmast organiskt framvuxna nationen. Det förflutna redigeras om så att det fungerar som argument för en samtida nationalistisk politik. Det är det nationella projektet, inte forskningsresultat, som är ledstjärnan.

I riksdagen har SD motionerat för att kulturarvet ska utformas så att det stärker den nationella identiteten. Arbeten som visar på Sveriges heterogenitet eller lyfter allas lika rättigheter förhindras. Inte minst är man aktiv på kommunal och regional nivå. Ett bland många exempel är SD:s försök i landstingsfullmäktige i Örebro att stoppa projektet "Att störa homogenitet" vid Örebro läns museum. Museet bör, skriver de, ägna sig åt ”sedvanlig museiverksamhet” och inte provocerande projekt. Denna typ av påtryckningar var otänkbara för några år sedan, i dag sker de runt om i landet. När kulturnämnder gång efter annan får hänvisa till yttrandefrihetslagen för att försvara kulturinstitutionernas verksamhet, när projekt som handlar om allas lika rättigheter klassas som provocerande och därmed icke-önskvärd kultur, då har de politiska positionernas förflyttats på ett sätt som gör ett medvetet och konkret försvar för den fria kulturens roll viktigare än någonsin.

Försvara tolkningsrätten
I dag när svenska moskéer står under attack, när romska tältläger sätts i brand och synagogor klottras med antisemitiska slagord är det viktigare än någonsin att såväl kulturpolitiken som kulturarvsfältets olika aktörer inser områdets laddning och ser kopplingen mellan hur det förflutna används och det som händer i vårt samhälle i dag. Mer än någonsin behövs tydliga och starka krafter som hävdar ett inkluderande och öppet kulturarv, som tar avstånd från alla försök att lägga det förflutna till rätta för att hävda antisemitiska, antiziganisistiska, funkofoba, homofoba, afrofoba eller islamofobiska föreställningar.
Kulturarvssektorn får inte heller för ett ögonblick lämna tolkningsrätten till de intoleranta och nationalistiska krafter som särskiljer kulturarv från det samtida, föränderliga och dynamiska. Bakom dessa tankar ligger en längtan bakåt, en nationalistisk nostalgi som lyfter fram och idealiserar vissa perioder. Den organiserade intoleransen ser inte bara en stillastående värld, utan också en värld och ett samhälle där klockan kan ställas tillbaka till en tänkt idealperiod då nationen fortfarande var oförstörd.

Här har kulturarvssektorn en uppgift att tydligare förklara sin samtida roll. Kulturarv och museer är inte det som de intoleranta rörelserna önskar. Kulturarv kan inte ställas mot samtiden. Museernas, kulturarvssektorns och kulturinstitutionernas uppgift är inte att sortera människor utifrån föregivet tagna kategorier, inte heller att nagla fast människor vid givna och statiska identiteter eller att vaska fram idealperioder i det förflutna. Ändå har många museer ägnat sig åt det under 1900-talet, inte minst med nationen som utgångspunkt.

Vi kan inte bortse från att nationalismen är en kraft kring vilken politiska rörelser och organiserad intolerans kan byggas. Med nationalismen som bas kan intoleransen länkas till andra diskrimineringsstrukturer. Nationalism i dess mest destruktiva form kan leda till krig och folkmord. En mildare, försåtligare form är att förleda oss till att försöka definiera folket och folkets specifika kulturella särdrag och låta denna kategorisering överordnas andra tänkbara identitetsgrunder.

Vad är det då som behövs?
Vad är det som definierar Sverige? Är det alla vi som finns inom de geografiska gränserna? Eller är det ett smalare vi som tar utgångspunkt i tänkta kulturella egenskaper? Hur verksam är egentligen föreställningen ”ett land, ett folk, en kultur”?
Jag menar att museernas och kulturarvssektorns uppdrag är att tillhandahålla berättelser som människor med vitt skilda erfarenheter, livsvillkor, minnen och ursprung kan identifiera sig med. Det vill säga - en kulturarvspraktik som bejakar det heterogena samhället och som förmår producera nya berättelser om dagens Sverige, ett kulturarv som förmår skapa nytt, öppet och generöst ”vi”.

Läs Sveriges väg utför stupet. Längre ner i inlägget kan man läsa om att Sverigedemokraterna gjort en anmälan om ett projekt ”Att störa homogenitet” - Norm, Nation och Kultur

Läs också Nu eller aldrig

2 kommentarer:

  1. Nationalstatens högste representant, kungen, hedrade den högste motståndaren med Nordstjärneorden;

    http://www.friatider.se/comment/reply/10504/48773

    SvaraRadera
  2. Anna Furumark blandar och ger. "ett inkluderande och öppet kulturarv", vad är det för nys?

    Ett kulturarv är väl ett kulturarv. Det kan ju inte inkludera något annat än själva arvet! Anna Furumark pratar om vetenskap mitt i alltihop, att kulturarvet ska vara vetenskapligt, förmodligen för att göra folk osäkra.

    Men vi har ett par vetenskapliga paradigmer som folk alltid undervisas i och det är utvecklingsläran och det är ekologin.

    Man kan mycket väl applicera ekologin på kulturen och då blir det lysande klart. Ekologi handlar om habitat lika mycket som den handlar om ömsesidighet och symbios.

    Man kan inte flytta olika arter som har utvecklats på sina speciella habitat till andra habitat, för då förstör det livsmöjligheterna för dem som har utvecklats på ursprungshabitatet. Ett exempel är minkarna från Nordamerika som nu utgör en plåga för Sverige.

    Ett annat exempel är signalkräftan som sprider kräftpest, men om man ser på världen som helhet så kompletterar olika arter varandra på sina skilda habitat. Vissa arter är inte livskraftiga på vissa habitat, eller är alldeles för livskraftiga, så att de utrotar andra arter.

    Det som gått i arv i flera generationer (evolution) på ett visst habitat har de största möjligheterna att utgöra nytta för habitatet, det är där som utvecklingen sker, inte utifrån.

    Här märks det tydligt att kultur och ekologi fungerar bra tillsammans, så en kulturpolitik som slår vakt om vår kultur och som samtidigt ger så mycket livskraft till kulturen som möjligt är just att tillämpa kulturekologi.

    När man väl har vant sig vid tanken på vad ekologiparadigmen betyder för den mänskliga kulturen så blir det här uppenbart. Förresten är all natur också en slags kultur, eftersom kultur och kultivering egentligen är samma sak, och ekologin handlar just om kultivering!

    SvaraRadera