tisdag 2 juni 2015

Olle Ljungbeck: Hälsar till de godaste bland de goda. Att vara begåvad ingen tillgång i Sverige.



Aftonbladet:

Jag kan inte längre vara mig själv här.

 Debattören: Fundamentalismens skugga vilar allt tyngre över Husby

Till de ädlaste och präktigaste av de rättfärdiga. 

Från Olle Ljungbeck med ett djupt tack för er ständiga kamp för invandrarkvinnornas rättigheter.
Mot fundamentalism och religiös och kulturell vidskepelse.

Sossarnas äldrerån
Stefan Löven, Alice Bah Kuhnke, Jan Guillou, Anders Lindberg, Heidi Avellan, Daniel Nordström, Jan Helin, Anna Gullberg, David Nyström, Jenny Wennberg, Karin Bergkvist etc.
Hela artikeln kan du läsa här

Från Osagt:
Jämmer och elände
Bloggaren har tidigare skrivit det: De (själv-)goda älskar offer. Det är bara i förhållande till offer man kan visa sin eviga godhet. Som jag uppdaterade igår: Begåvade barn är och har problem och behöver stödåtgärder. Men eftersom "alla barn" är begåvade måste man skilja ut de smarta och kalla dem för "särbegåvade".

Myndighetssverige, politiker och mediafolk önskar sig inga framgångsmänniskor. Det gäller att kväva det i tid som i fallet med de "särbegåvade". Hacka dem och deras begåvning i småbitar och dela ut dessa till "de utsatta" Den begåvade har inget att vinna på det, bara förlora. Från tidigt i livet förses begåvade barn med ett stigma; man förlorar sin självkänsla, sin självklara klarsyn och slutligen allt man kan, eller snarare kunde. Skolan har lyckats: Strypa ytterligare en värdefull individ i lindan.

Det finns nämligen inga värdefulla människor heller. "Allas lika värde" ska förstås utifrån sin egentliga kontext. Varför anstränga sig för att bli något mer, någon speciell och någon särskild? Du bemöts med fräsande fnysningar för att du tror du är något bättre. Nej, bäst är det när alla kravlar i gyttjan och tycker synd om sig själva. Då har vi åtminstone lika värde.

…Muslimer är otroligt tacksamma objekt att jämra sig över eftersom de alltid, alltid är offer. Att makteliten tycks vara så blödig inför islam beror på att offermentaliteten appellerar på dem. Det är oerhört tacksamt att rapportera om alla orättvisor och övergrepp som just muslimerna hävdar att de är utsatta för. Deras upprörda och rent av skrikiga röster lämpar sig väl för radion. Det finns en barnsllg touch på detta, mycket p g a de kvinnliga reportrarna.

…..Att kalla 25-30-åriga män för barn är en ofattbar förvanskning av verkligheten. Men kvinnor, mer än män, VILL att dessa män ska vara barn och då snurrar man in sig i en mix av tankar, känslor och behov. "Barnen" finns bara i betraktarens öga. Men det är tillräckligt för att man ska ånga på i sina offerspår där ingen lögn är för stor för att man ska tro på den. Maj Grandmo Osagt

Hakelius skriver om partiledardebaten för någon vecka sedan.

”I Partiledarna såg jag mig själv – tyvärr
En enda verkligt orubblig övertygelse förenar alla partier, utom ett. Den övertygelsen går ut på att inget av de sju ska ha något att göra med det åttonde partiet.

 Bildresultat för Decemberöverenskommelsen
Förr eller senare frågar man sig varför man sysslar med det man sysslar med. Förr eller senare blir svaret att man måste försörja sig, att man genom åren har lärt sig att göra just det man gör och …

Ja, förr eller senare tar svaret slut där.

I enstaka fall, välpublicerade i livsstilspressen, leder det där otillfredsställande svaret till världsomseglingar, inköp av franska vingårdar, krukmakerier, konstnärskap och brödbak. Men det är undantag. De flesta av oss kväver en suck och traskar på. Soldier on, som britterna säger. För frågan inställer sig nästan alltid när vi redan tagit oss så långt i vår livsvandring, att den sista möjliga skiljevägen för länge sedan försvunnit ur sikte bakom oss. Att då plötsligt inse att den väg vi befinner oss på saknar mål, gör det inte enklare att vända.

Dystra tongångar, tänker ni. Inget sätt att välkomna våren. Men felet är, som vanligt, Sveriges Televisions. I början av förra veckan satt jag som en yster harpalt mitt bland spirande grönska, blommande äppelträd och nyutslagna bokar. Med ett fånigt leende på läpparna bar jag övertygelsen att vi inte bara lever i den bästa av alla världar, utan att allt dessutom kommer att bli bättre.

Tyvärr råkar jag ha mutat in en del av landsbygden som har hyfsad mottagning för mobilt bredband. Och en blandning av lockelse och plikt fick mig att trycka på liveknappen, när Agenda skulle ha partiledardebatt.

Sedan dess vilar en grå hinna över grönskan. Det enda jag kan förmå mig läsa är Eliots ”Det öde landet”. April må vara den grymmaste av månaderna, men maj kommer inte långt efter.

Debattörerna gjorde ett och annat heroiskt försök att få till något som liknade genuint engagemang. Åsa Romsons pigga Auschwitz-liknelse var stimulerande för oss vita, medelålders män. Men liksom vid all heroism värd namnet, var det en strid som redan från början var förlorad. För vad är det med dessa politiker? Varför sysslar de egentligen med det de sysslar med?

Tja, de måste ju försörja sig. Genom åren har de lärt sig att göra just det de gör och …

Partiledarna är helt enkelt för lika oss andra. Inget är så förödande som att påminnas om sitt egna uppgivna knogande, när man för en gångs skull lägger en timme på att lyssna på politiker. Att inse att de lider av samma hopbitna resignation som man själv bär på. Att de dessutom är helt oförmögna, trots alla medieträningar och talskrivare, att dölja sin kraftlösa slentrian.

De är inte på väg någonstans. De har bara gått så långt längs vägen att det är för sent att vända. De har inga ambitioner, förutom att traska på, helst så ostörda som möjligt.

Vill man förklara den bisarra decemberöverenskommelsen, finns svaret här. Varför skola människor strida, om inget finns att strida för? En enda verkligt orubblig övertygelse förenar alla partier, utom ett. Den övertygelsen går ut på att inget av de sju ska ha något att göra med det åttonde partiet. Man måste vara ovanligt enfaldig för att missta en sådan beröringsskräck för något som ens liknar mening och mål.

… Skälet till att de växer är förstås invandringsfrågan. Men de skulle inte kunna dra nytta av den, om de inte skilde sig från övriga partier också i ett annat avseende: de verkar finnas i politiken för att de vill något.

Jag är inte rätt person att predika om sådant, men kanske är det ändå dags för yrkespolitiker att bli bättre på att åtminstone fejka ambition. Det skulle, om inte annat, hjälpa mitt humör om jag slapp känna igen mig själv i varje partiledardebatt.”Affärsvärlden

Läs:
Västerlandets galnaste nation
Delar av Sverige är förlorade

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar