onsdag 10 juni 2015

Vad blir det av Sverige - Nationalstat eller klansamhällen?



Socialdemokraternas definition av folkstyre…


Att inte människor kan fatta att den här gången blir det ett socialistiskt lyckorike, bara vi lågutbildade ideologiska utopister får styra folks livsval lite mer i detalj....halleluja!!!

Fr. Snaphanen:
Sveriges väg mot att bli ett u-land
Sverige står inför flera möjliga sammanbrott i en ganska snar framtid, som kan inträffa  samtidigt, likt  dominobrickor som faller. Strax under ytan i media, men tydligen tillräckligt långt bort för artister som David Trads som tror att allt är normalt, men han vet inte var han skall leta utanför de officiella teatermedierna. Undergångstämningen utanför är inte att ta miste på. Detta är inte min uppfinning. 

Jag pratade med en gammal vän som jobbar i finansvärlden häromdagen. Ett långt samtal, förtroligt men samtidigt allvarligt. Han berättade om den förestående ekonomiska kraschen, som kommer att drabba Sverige hårdare än någonsin. När den kommer, och den kommer (sannolikt inom 2-3 år), så finns inga verktyg kvar att använda. Räntan är redan nere på noll. Det kan mycket väl handla om ett fritt fall, inte minst när fastigheternas värde minskar med 50-70 procent över några dagar. [..]

Och när den ekonomiska kraschen kommer så går samhället sönder, i takt med att kommuner och landsting går i konkurs och lägger ner. Det är då inbördeskriget kommer. När etniska, religiösa och kulturella konflikter blir så allvarliga att hela samhällsordningen raseras. När det handlar om flera hundratusentals migranter, snart miljoner, med icke-svensk etnisk identitet som står utan försörjning, då slår överlevnadsmekanismerna in. Då är det rädda sig den som räddas kan (genom klanen, genom släkten, genom det religiösa samfundet). Då kommer bara de svenskar som har pengar att klara sig. Detta är allvar, det är på riktigt och det kommer att hända.

Men även utan denna (kraschen), så räknar FN i nuläget med att Sverige inom bara femton (!) år kommer att vara det man tidigare kallade ett U-land. Lotta Gröning från Expressen, som verkar ha vaknat upp, skriver på Det Goda Samhället för någon dag sedan att “år 2030 antas Sverige hamna jumbo på listan – plats 45 – efter länder som Costa Rica, Bulgarien, Libyen och åtta platser efter fattiga landet Mexico.” Om femton år. När min dotter är vuxen.
Det här är vår framtid. Det här är det våra politiker gör mot oss och vårt land – och våra barns framtid. Men svenskarna fortsätter att rösta fram samma politiker igen och igen (även om SD nu växer med stormsteg), i detta förbluffande och kolossala självbedrägeri och i denna förnekelse. Arma folk. Arma land. Det kommer att bli ofantligt kostsamt – om det ens är möjligt – att ställa detta till rätta. Migrationsinfarkten och Sveriges väg mot att bli ett U-land

Fr. Snaphanen:
Klan kontra civilisation
Idag skriver Lars Åberg den utmärkta artikel Folk flyr från brödraskap till nationalstatens välfärd. Nu kan man äntligen skriva ganska fritt i Sverige, men det kommer för sent för att ha betydelse för Sveriges framtid.


När systemet nu knakar i fogarna, med alltmer urholkade pensioner och stora brister i vården och skolan, hörs röster som hävdar att orättvisorna här och i världen i stort bara kan försvinna om nationsgränserna löses upp. Men de många som flyr till Europa gör det för att de söker sig till fungerande statsbildningar, bort från förhållandena i sina hemländer.
Flykten går från klansamhällets opålitlighet till nationalstaten med dess välfärds-institutioner. Hela det socialdemokratiska projektet, som också förvaltats av borgerliga regeringar, är satt under press. På ganska kort tid har detta samhällsexperiment i en skyddad del av världen fått sina förutsättningar ändrade. 

Det finns inte någon plan för hur landet ska klara av den stora invandringen från regioner med helt andra, eller sönderslitna, mönster. Den strukturella välviljan kan inte längre dölja svårigheterna. Det tycks vara slut med vardagslivets förutsägbarhet. Sverige liknar alltmer sin omgivning, med tåg som inte går som de ska och med växande ekonomiska klyftor som paras med ett bestämt intryck av att jämlikhets­idealens dagar är förbi.

Det är en samhällsvision som har brustit, splittrats och kanske till och med ödelagts. Övertygelsen om att ha skapat jordklotets mest rättvisa samhälle har ersatts av skuldbelagd värderelativism. Vi har fått en renässans för välgörenhet och ett nytt stort parti som profiterar på den urholkade tryggheten.

Korruption var tidigare någonting som hörde odemokratiska regioner och världsdelar till. Nu sprids uppfattningen, sannolikt på goda grunder, att man på en rad olika nivåer kan skaffa sig fördelar genom pengar, kontakter, släktskap och hot. Tilliten till systemet krymper. De former av beroenden som kännetecknar klansamhället äter sig in i välfärdssamhällets vävnader.

I Storbritannien har det nyligen avslöjats hur borgmästaren i Londonstadsdelen Tower Hamlets, Lutfur Rahman, köpt röster, förskingrat offentliga medel och ljugit om att hans politiska opponenter skulle vara rasister. Rahmans valkampanj byggde på idén att bangladeshiska invandrare är en klan skild från det brittiska samhället. Vad han vädjade till var deras känsla av brödraskap. Sannolikheten är stor för att det också i Sverige finns kommunpolitiker som odlar klientelism genom att gynna föreningar som lovar att bidra med röster i de lokala valen. Snaphanen

”Skillnaden mellan teatern och politiken är väsentligen den att teatern ärligt och redligt tillstår vad den är.
Politiken däremot är en teater som på alla sätt, oredligt försöker dölja vad den är.” Sören Kirkegaard

Läs:



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar