onsdag 2 mars 2016

Clintan och Donald, två riktiga män. I Väst saknas gemensam politisk ledning. Början till ett tredje världskrig!





Clint Eastwood age 83.                 Clintan är en manlig förebild
 

 If you realize each day is a gift, you may be near my age.

 "My Twilight Years ~ Clint Eastwood

As I enjoy my twilight years, I am often struck by the inevitability that the party must end. There will be a clear, cold morning when there isn't any "more."  No more hugs, no more special moments to celebrate together, no more phone calls just to chat. 

It seems to me that one of the important things to do before that morning comes, is to let every one of your family and friends know that you care for them by finding simple ways to let them know your heartfelt beliefs and the guiding principles of your life so they can always say, "He was my friend, and I know where he stood."

So, just in case I'm gone tomorrow, please know this:

I voted against that incompetent, lying, flip-flopping, insincere, double-talking, radical socialist, terrorist excusing, bleeding heart, narcissistic, scientific and economic moron currently in the White House! 

Participating in a gun buy-back program because you think that criminals have too many guns is like having yourself castrated because you think your neighbours have too many kids.

Regards,
Clint


Här följer citat från två intressanta inlägg. Det saknas politisk ledning och optimismen som är förödande. Jag skulle vilja påstå att det saknas MÄN. Riktiga karlar som vågar ha en uppfattning, talar ur  skägget och ser ut som män ska göra. Jag tänker inte rabbla upp de fjantar som nu representerar vårt land. Det får läsarna tänka ut själva.

Det börjar kännas som krig
I måndags googlade jag på ”European migrant crisis” och ställde in sökningen på det som publicerats den senaste timmen. Jag fick ett sextiotal träffar. Det känns som uppmarschen till första världskriget. Det finns ingen politisk styrsel, ingen gemensam ledning. Här kommer ett axplock bland notiserna.Läs mer på Det goda samhället
Den ohållbara optimismen
Det finns skäl att fortsätta reflektera över den fråga om den svenska migrationsdebatten Patrik Engellau ställer. Vidden av Sveriges särställning vad gäller asyl och invandring blir tydlig för den som följer debatten i migrations- och flyktingfrågor i våra grannländer – Norge, Danmark, Finland, Tyskland. Samtliga dessa länder har haft ett i historiskt perspektiv stort mottagande av flyktingar, särskilt givetvis Tyskland under det senaste året. Över samtliga, utom Tyskland, har det i den svenska debatten länge moraliserats i arrogant tonläge.
Det är lätt att på webben följa debatten i dessa länder, i till exempel Aftenposten, Jyllandsposten, Morgenbladet, Die Welt, Politikken, Hufvudstadsbladet. Tankeväckande nog är det offentliga samtalet i dessa länder betydligt öppnare, intressantare och mer kvalificerat än det svenska. De självklara frågorna ventileras: om välfärdsstatens gränser, om den nationella samhörighetens sårbarhet, om hot mot det sekulära samhället och uppkomsten av en ny stor underklass. Det i vårt lands så frekventa klistrandet av epitet på motståndare förekommer, men inte lika ofta och inte med den förödande effekt det har haft i svensk debatt. Hela artikeln

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar